Åt andra hållet

Torsdag 10/4 19.55
Jag sitter på tåget som precis lämnat München och far förbi det tyska vårgöna landskapet i halvskymningen. Jag stod vid fönstret tills fartvinden blev för kall. Nu blir det små salta ränder längs mina kinder och i ögonvrån ser jag att kvinnan som jag delar kupé med tittar på mig. Men världen kan gott behöva lite känslor, så jag låter tårarna rinna tyst.

Jag gråter för att det alltid är svårt att säga hej då. För att det känns som att jag varit borta en livstid, och inte fyra dagar. För att det just i detta nu är omöjligt att förstå att jag bor på Rekrytgatan i Linköping och inte på Buschingstraβe i München. För att saker känns bra och saker känns dåliga, för människor som är snälla och människor som är…inte elaka, men som gör en ledsen. För att friheten är så stor och så skrämmande. Jag gråter för att det är så förbannat svårt att begripa sig på sina känslor och för att livet är så kort att jag bara vill skrika. Och sen passar jag på att gråta lite för miljöförstöringen, för världens lidande, och för alla som tror att pengar är livets mål och mening, när jag ändå är igång.

Men när jag slutat gråta känns allt bättre igen. Jag tänker lite på Elins fortsatta äventyr i Italien, och på matsäcken som Markus gjort i ordning åt mig. Tåget rullar vidare norrut och den tyska kvinnan har tagit upp en bok och börjat läsa. Och jag ler och tänker att världen och livet just blivit ännu lite större.

Fredag 11/4 13.45
På tåget mellan Malmö och Linköping är jag inte på mitt allra mest briljanta humör. Antagligen för att jag åkt tåg i snart 20 timmar. Antagligen för att min sittkupé på nattåget inte hade någon värme, vilket jag skakande och huttrande tvingades göra något åt vid fyratiden imorse. Och för att jag sen fick dela kupé med bland annat en Malmöitisk utbytesstudent som först avsiktligt väcker mig precis när jag äntligen somnat, och sen vill byta nummer och tycker att vi ska bli "really close friends. Cause I can tell from just looking at you that you're a person with a really interesting inside". My ass.

I alla fall har jag av en lycklig slump hamnat i en sån där tyst vagn, där man inte får använda telefoner. Jag lyssnar på Kents Ensammast i Sverige och den känns väldigt relevant för tillfället, för jag känner mig sådär som man gärna gör efter ett avsked. Och precis när jag håller på att somna stormar två medelålders businesstyper med stålgråa frisyrer in i vagnen, bägge högljutt pratande i samma högtalartelefon. Med ett djävulskt lugn men ord som giftpilar skäller de ut nån stackars person i andra änden, i en kvart eller så. Det är någon offert som måste skrivas. Och det är tydligen extremt vikigt. De pratar på på sitt brutalt överlägsna sätt och när mannen säger och nu handlar det inte om dagar här utan om timmar, får jag lust att skaka i deras ryggstöd och skrika men för helvete det är bara en jäkla offert! Det är inte LIVET! och jag undrar om de innerst inne förstår hur vilse de har gått.