Jag borde förstått att du inte är någon man förlorar. Att när man (två år här till trots) inte förmår bryta igenom omgivningens lager av normalitet och vardagsglädje och ta någon åt sidan; när det verkligen verkligen gäller. Då finns du där. Utan att jag ens behöver be om det.

Mer söndagshemligheter

Jag frågade David om han hade några hemligheter som han aldrig hade berättat och aldrig skulle komma att avslöja för någon. Sedan frågade jag mig själv. Och vidare i min bekantskapskrets. Svaren kom snabba och självklara. Det verkar som vi alla bär på saker som är för privata, skämmiga, heliga för att uttalas högt; som aldrig kommer att komma över våra läppar.

Som samtalsämne betraktat är det naturligtvis värdelöst - man kommer liksom inte så långt. Men jag fortsatte ändå fråga, för jag kunde inte sluta fascineras. Över dessa gigantiska mikrovärldar som ryms bakom våra pannben, över de vidder vi aldrig kommer nå. Över varje människans inre universum, som gör henne så ensam.

Ett liv av händelser, drömmar, sinnesintryck och idéer, oförklarligt och onåbart lagrat bland neuroner och gliaceller. Jag tycker det är helt fantastiskt. Medvetandefilosoferna kan diskutera om vi är Matrix-artade hjärnor på burk; biologerna kan försöka reducera oss till våra drifter; neuropsykologerna kan förklara alla mina känslor och funderingar med kemi och elektricitet. Men jag vidhåller: era tankar är det vackraste jag vet.

Före stormen?

I Café Java kan alla höra dig skrika

På IDA, Institutionen för Datavetenskap, råder ständig årstidslöshet. Där i B-husets djup finns inga fönster. Ibland kan man förnimma en strimma av världen utanför när en stråle letar sig ner genom de i ett tak någonstans långt borta belägna rutorna. Men oftast kommer verkligheten som en chock när man kliver ut ur ingång 27. Kanske exploderar ljus, sommarvärme och blomdoft i ditt ansikte. Kanske stjärnor i långt där uppe i mörkret blinkar till dig genom kall och krispig vinterluft. Man kan aldrig så noga veta.

Det är KVTILL-projektets slutfas och vi tillbringar våra dagar här. Det har blivit en egen värld. Café Java där man aldrig kan tala om några troll utan att de dyker upp bakom ens ryggstöd. PC-pularna om vars salighet man konkurrerar med en till synes aldrig sinande ström Skype-pratande indier i headset. Teknologbevandrade marker och matrum där man kryssar mellan robotar, laptop-kolonier, LiU-tröjor och för korta jeans.

Det är klart att jag saknar dagsljuset. Det är klart att jag håller på att gå vilse bland alla papper och datorer ibland. Men det finns någon slags tjusning i det hela också. Vi är åtminstone instängda här tillsammans. Hela KogVet panikjobbar genom ljuva maj, och jag kan inte låta bli att njuta litegrann. Nu skall jag fortsätta skriva rapport.

Ibland gör man rätt ibland gör man fel

Det snurrar fortfarande i huvudet efter gårdagen. Jag har spritpenne-målningar i ansiktet. Nu ska jag till universitetet och fortsätta med våra tester. Men:

Hela världen är så underbar

bara man får ett svar

timekill testar

På den här bilden ska jag ska se sådär ensam och fri ut. Den är taget av Mikael på toppen av Cerro Chirripò i Costa Rica.

Det här med dokumentärbloggning känns hett. Jag gillar ju uppdrag överhuvudtaget. Livet blir lite roligare så. Och eftersom jag var för liten för att vara med i dokusåpor i slutet av 90-talet, så får jag väl kompensera så gott jag kan här på bloggen.

Jag saknar mig lite ibland. Man är ju aldrig ensam nuförtiden. När jag går och lägger mig om kvällarna kommer tusen tankar, eftersom jag liksom aldrig har haft tid att tänka efter under dagen. Men jag är så trött så jag somnar pang! och sen är det en ny vacker dag.

Men ju mer man umgås med folk, desto lägre blir tröskeln till den dåliga sortens ensamhet. När den skaver och inte känns bra alls. Och därför blir det någon slags spiral, jag vet inte om den är ond eller god, men den leder ständigt uppåt uppåt och plötsligt klarar man inte av att inte hänga med folk ungefär hela tiden längre.

Och då är det istället ensamheten blir intressant. Vissa saker är inte helt okej att göra utan sällskap. Det är kanske lite obekvämt eller lite läskigt eller bara fel. Det måste testas. Och jag har ju en hel öppen sommar för mina fötter som jag gnällde om nu senast.

Så jag ska, ensam:
- Gå på bio
- Äta på restaurang, på kvällstid
- Åka på cykelutflykt och tälta i skogen
- Gå på konsert

Måste skaffa en kamera bara. Jag kan kanske låna någon. Det ska bli spännade, det här. Jag rapporterar.

...då får väl Äventyret komma till Gro

Det är klart att magin inte tagit slut. Den har nog bara börjat.

Så satt man där i Trädgårdsföreningen igår eftermiddag; KogVet-konferensen och Utekravallen var över och vi satt och hängde med de gästande finländarna som snart skulle åka hem. Det var vårens varmaste dag och plötsligt kommer Markus gående och halar upp varsin Münchisk weissbier i solen.

Jag har nog aldrig blivit så förvånad i hela mitt liv.

Men flyget var tydligen billigt från München till Norrköping, och vad finns det väl då för anledning att inte ta det? Vad finns det för anledning att inte åka tåg till Linköping, gå till mitt kollektiv och ta reda på var jag höll hus, och överraska mig? När man ändå har vägarna förbi Sverige, liksom.

Livet är enkelt så här i maj. Man kan laga lite mat och hänga i trädgården. Man kan gå till Elsas Hus, titta på eko-modevisning och spelning med galnaste Sirqus Alfon. Man kan cykla ut ur stan och ljusen, lägga sig på ett UFO-ägg och titta på stjärnorna tills natten blir ljus och fötterna fryser till is. Man kan dricka te och inte sova så mycket. Man kan äta maskrosor till frukost i trädgården.

Vackert. Otroligt vackert.

Brända skepp och körda lopp

Kanske slutade den här vårterminen vara sådär oförklarligt magisk...idag. Kanske slutade den med det för att det bara var en försvarsmekanism mot regnet och mörkret och längtan, som nu inte längre behövs när varje steg man tar är ett ljuvt andetag av maj. Antagligen har det varit på gång ett tag, magin har mattats i takt med att graderna stigit, och jag har låtsats att jag inte krampaktigt hållit fast i dess kjolfåll. Men jag har förstås ännu inte givit upp - kanske är det bara en svacka.

Whatever. Ruset avtar. Dagarna springer hysteriskt fort genom veckorna, själv springer jag ifrån/tillsammans med hemtentor och KvTill-projekt, och ni vet hur det är; det räcker aldrig riktigt. Inte tiden. Inte jag. Och nu inte heller endorfinnivån.

Mina och Julias sommarplaner; att åka och hälsa på Elin i Italien och Markus i München, grusades när jag i måndags fick reda på att Elin planerar en tidigare hemresa. Peace&Love-festivalen kommer jag och Mikael inte iväg på om inte fler ansluter sig, något som det verkar tunt med just nu. Så vad hände med min sommar? Vad hände med äventyret? Det som skulle bli Den Bästa Sommaren hotar nu att decimeras till ett runtgnetande på halvtid på ICA i ett Mellerud där inga vänner längre bor.

Ynk, således.

(Och på tal om något helt annat är jag jäkligt trött på att vänta. Det är inte min grej.)

How you'd have a happy life if you did the things you like

I charm you and tell you
Of the boys I hate, all the girls I hate
All the words I hate, all the clothes I hate
How I'll never be anything I hate

You smile, mention something that you like.

Jag tycker om tjejer med konstiga solglasögon. Och tandställningar och tandfel. Jag gillar att studera människor och fantisera om deras liv. Jag tycker om folk som sover på offentliga platser. Och när någon sträcker sig upp så det blir en liten glipa mellan tröjan och byxorna. Jag tycker om när flygplanet lyfter från marken, att köra bil på natten och lyssna på musik. Jag älskar roadtrips och blandskivor, jag gillar tåg och att färdas, vara på väg, ja jag älskar älskar att cykla på vägarna, gatorna och genom skogen. Jag gillar att dricka öl. Att titta på stjärnorna och lära mig nya stjärnbilder. Filtar på marken. Överraskningar och handskrivna brev. Vegetarisk mat och Body Shop-produkter. Kyssas. Hud under fingertopparna. Jag älskar att ha träningsvärk och att svettas. Lukten av årstider, och tusentals andra lukter. Nagellack och korta naglar. Fräknar och solbränneränder. Androgynitet. Fåniga poplåtar. Jag gillar tonårskillar som har ägnat alldeles för lång tid åt sina frisyrer. Jag tycker om början på saker. Förväntan, efterrätter och konstiga samtalsämnen. Jag tycker om att gå på bio och jag älskade Juno och Darjeeling Limited. Jag tycker om att vara lite rädd för det okända, jag tycker om att ha en plan och att ha alldeles för mycket att göra. Jag tycker om att sova utomhus, frukostar, Sallys tekoppar och att ha ögonen öppna under vattnet. Jag gillar slamret från mina kollektivare. Jag tycker om att vara vaken riktigt sent på natten och riktigt tidigt på morgonen. Eld, överväxta ruiner, udda intressen och klotter i marginalerna. Folk som vågar vara lite patetiska. Jag gillar att analysera låttexter, klä ut mig, bryta arm och skicka lappar på föreläsningarna. Jag tycker mycket om saker som är små. Dialekter och motsägelser. Jag tycker om folk som ler när de lyssnar på musik. Och att långsamt vrida på persiennerna när morgonen kommit.