På den här bilden ska jag ska se sådär ensam och fri ut. Den är taget av Mikael på toppen av Cerro Chirripò i Costa Rica.Det här med dokumentärbloggning känns hett. Jag gillar ju uppdrag överhuvudtaget. Livet blir lite roligare så. Och eftersom jag var för liten för att vara med i dokusåpor i slutet av 90-talet, så får jag väl kompensera så gott jag kan här på bloggen.
Jag saknar mig lite ibland. Man är ju aldrig ensam nuförtiden. När jag går och lägger mig om kvällarna kommer tusen tankar, eftersom jag liksom aldrig har haft tid att tänka efter under dagen. Men jag är så trött så jag somnar pang! och sen är det en ny vacker dag.
Men ju mer man umgås med folk, desto lägre blir tröskeln till den dåliga sortens ensamhet. När den skaver och inte känns bra alls. Och därför blir det någon slags spiral, jag vet inte om den är ond eller god, men den leder ständigt uppåt uppåt och plötsligt klarar man inte av att inte hänga med folk ungefär hela tiden längre.
Och då är det istället ensamheten blir intressant. Vissa saker är inte helt okej att göra utan sällskap. Det är kanske lite obekvämt eller lite läskigt eller bara fel. Det måste testas. Och jag har ju en hel öppen sommar för mina fötter som jag gnällde om nu senast.
Så jag ska, ensam:
- Gå på bio
- Äta på restaurang, på kvällstid
- Åka på cykelutflykt och tälta i skogen
- Gå på konsert
Måste skaffa en kamera bara. Jag kan kanske låna någon. Det ska bli spännade, det här. Jag rapporterar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar