Kanske slutade den här vårterminen vara sådär oförklarligt magisk...idag. Kanske slutade den med det för att det bara var en försvarsmekanism mot regnet och mörkret och längtan, som nu inte längre behövs när varje steg man tar är ett ljuvt andetag av maj. Antagligen har det varit på gång ett tag, magin har mattats i takt med att graderna stigit, och jag har låtsats att jag inte krampaktigt hållit fast i dess kjolfåll. Men jag har förstås ännu inte givit upp - kanske är det bara en svacka.
Whatever. Ruset avtar. Dagarna springer hysteriskt fort genom veckorna, själv springer jag ifrån/tillsammans med hemtentor och KvTill-projekt, och ni vet hur det är; det räcker aldrig riktigt. Inte tiden. Inte jag. Och nu inte heller endorfinnivån.
Mina och Julias sommarplaner; att åka och hälsa på Elin i Italien och Markus i München, grusades när jag i måndags fick reda på att Elin planerar en tidigare hemresa. Peace&Love-festivalen kommer jag och Mikael inte iväg på om inte fler ansluter sig, något som det verkar tunt med just nu. Så vad hände med min sommar? Vad hände med äventyret? Det som skulle bli Den Bästa Sommaren hotar nu att decimeras till ett runtgnetande på halvtid på ICA i ett Mellerud där inga vänner längre bor.
Ynk, således.
(Och på tal om något helt annat är jag jäkligt trött på att vänta. Det är inte min grej.)
2 kommentarer:
The world is not respectable; it is mortal, tormented, confused, deluded forever; but it is shot through with beauty, with love, with glints of courage and laughter; and in these, the spirit blooms timidly, and struggles to the light amid the thorns.
George Santayana
Strunta i festival pa grund av for lite medfoljarfolk? Bevare mig val, sa kan man val inte gora?
En av mina basta festivaler genomforde jag tillsammans med en snubbe vars efternamn jag fortfarande inte riktigt kan. Vi sa knappt tre ord till varandra under tagresan ner, men hade hur kul som helst efter ankomst.
Lat inte det hindra dig! Borlange ar, under de dar dagarna, ett trevligt stalle!
Skicka en kommentar