Studio 55 photoshoot

Det där med att kasta löv kanske inte var en så bra idé ändå

I onsdags var jag sjuk, med bomull i huvudet och feber i kroppen. Men det var också en alldeles fantastisk höstdag; med klar luft, vackert ljus och massor av löv. Så när solen egentligen hade sjunkit lite för lågt mot horisonten begav oss jag och mina kollektivare till kullen på kyrkogården för en fotosession.

Så, på allmän begäran: Studio 55

Anna är nyast och yngst i kollektivet, men har ändå tagit oss som en stormvind. Henne ska vi ha inflyttningsfest för på lördag. Hon pluggar ekonomi, men är av den bra sorten.

Patrik är (snart?) civilingenjör och ägnar större del av sin tid åt sitt livs passion öl; både genom att brygga hemma, jobba på indiepuben VilleValla och, naturligtvis, dricka en del öl själv.

Mig vet ni ju redan lite om.

Tobbe jobbade inom kåren förra året och efter det har hans studier i medicinsk biologi fått ligga på is till förmån för andra projekt. Han är kollektivets modesnobb, men har inte bara känsla för stil utan också för foto.

Det är även han som tagit de fina bilderna, vilket han skulle han döda mig för om jag inte påpekade...

Vem har sagt att det är jämlikt att bo i ett kollektiv?

Som bomull, som isolering

Casiotone for the Painfully Alone är inte bara världens snyggaste artistnamn utan också en skäggig snubbe med en keyboard och opretentiös amerikansk indie när den är som bäst.

Rädda det som räddas kan

Det är mycket nu. Det är inte det att jag inte vill blogga, jag kan inte. Dagarna fylls från morgon till kväll och tiden vill inte sakta ner. Förra fredagen var jag på världens bästa pubfest och när jag kom hem framåt tre ville jag, fast jag länge hade sett fram mot helgens kick-off med Holgerspexet i Västervik, bara vakna upp nästa morgon och inte kunna röra mig. Jag ville ta slut, inte vara fysiskt förmögen att orka mer. För det gör jag ju egentligen inte.

Det är en tidens sjukdom, i min generation mycket utspridd, och högst smittsam. Och fast vi pratar om det flera gånger i veckan saktar vi inte ner. Man vill ju inte komma efter. Man vill inte missa något, inte förlora en möjlighet, ta en risk. Det händer för mycket, det är för roligt och för enkelt. Hur ska våra stackars stenåldershjärnor orka med alla intryck, kommunikationsvägar och tillfällen? Kroppen har ett alldeles för bra belöningssystem vad gäller stress. Jag mår så bra så jag mår dåligt. Men medvetenhet är ett första steg. Jag jobbar på avveckling.

Så hav förtröstan. Timekill är inte död. Bara lite frånvarande.

Sunday morning coming down

The beer I had for breakfast wasn't bad, so I had one more for desert

Joejoe hade bestämt sig redan på Kleerup-spelningen i torsdags för att dissa helgens fester, jamsessions och svamputflykter. Han var på oförklarligt och sannerligen okaraktäristiskt dåligt humör och tyckte inte något var kul, och tänkte därför att ett par dagar i isolation skulle göra jobbet. Jag var imponerad av resonemanget men klarade inte av att göra detsamma, trots att jag borde och trots att fina människor som sagt åt mig att inte prestera. Helgen har således bestått av aktiviteter som borde varit roliga men som inuti mest har känts jobbiga, eftersom jag bara har varit trött och stressad och borde arbetat med mitt designuppdrag som skall lämnas in imorgon istället.

Imorse var det redan ljusan dag när jag vid sjutiden, nästan paralyserad av trötthet, snubblade till Varglyan efter nattens [hg]-jobb. När jag några timmars sömn senare kom hem till Studio 55 möttes jag av ett skitigt kök fullt med ölflaskor och rester från kollektivarnas livade Draget-helg. Det var en sådan söndag. Jag gick och satte på Johnny Cash's fantastiska och bottenlöst tragiska söndags-epos och tyckte synd om mig själv och alla andra som måste genomlida denna dag i några minuter.

Kolla mat!

Men sedan letade jag upp en kastrull i kökets bråte, kokade en termos varm choklad, och mötte upp de andra medlemmarna i Tantklubben för att fara på utflykt till eklandskapet. Så rätt. Och söndagen botades med sol, rulltårta och hurtighet.

Motgift

Torsdag, september 04, 2008

Den här mina föreläsningsanteckningar från eftermiddagens session med Java/objektorienterad programmering. Relationen bild/text säger en del om hur mycket jag hängde med, men framförallt om hur otroligt opedagogisk vår föreläsare är. Detta är tyvärr, ett antal mycket goda föreläsare till trots, mitt bestående intryck av universitetet: det kryllar av lärda doktorer och proffessorer, ambitiösa assistenter och doktorander, men de kan ju inte lära ut. Det spelar ingen roll hur kunniga de är i sitt ämne, när de inte kan förmedla sin kunskap. Inför pedagogisk utbildning till universitetslärare!

Idag har jag gått till skolan till klockan 19, en ovanlighet för oss icketeknologer och en utmaning för vem som helst. När jag kom hem med huvudvärk, nackverk, mensverk, ögonvärk var hela köket fullt av öldrickandes utbytesstudenter kopplade till Patrik, och Tobbe hade helt oförhappandes åkt till Norrköping. Det blev alltså inget av vår inplanerade kollektivfika. Nu luktar hela undervåningen [hg] och det hörs dundrande tyska skratt där nerifrån. Dags att bege sig till Ryd tror jag.

Hej Rydskogen

jag visste väl att du var min vän
att 2,5 kilometer alltid sitter i benen, trots månader utan träning
att det hjälper mot det mesta med lite luft som river i lungorna