Rätt

Tåget mot Stockholm stannar till i Vagnhärad. Genom dubbeldäckarens fönster syns en farbror i medelåldern komma gående längs perrongen, och var det inte för den runda silverbricka med en illigt rödfärgad drink i trekantigt cocktailglas som han bär i handen, vore han lika oansenlig och grå som den småmulna onsdagseftermiddag före påsk som omger honom. Hans accessoar verkar onekligen malplacerad och den enda rimliga förklaring som mitt huvud kan formulera innan mannen försvinner bortom synhåll är att han är SJ-anställd och att den skall överlämnas till något synnerligen glamoröst högdjur i första klass i tåget på andra sidan perrongen.

När vårt tåg åter börjar glida framåt ser jag mannen nu komma gående i motsatt riktning. Bredvid honom går en kortklippt och lika oansenlig kvinna i samma ålder, uppenbarligen nyss avstigen från det andra tåget. I handen håller hon sin röda cocktail och småpratande, flanerande längs perrongen, försvinner de ur vårt synfält.

Jag är fortfarande alldeles varm i bröstet.