Paper planes

070409:
Corson ligger vit och torr som en antik väg, exponerad efter att ha varit bortglömd, grusig och moddtäckt under världens längsta pseudovinter. I café Java sitter en handfull tappra själar förstrött försjunkna och hela campus andas sol och påsklov.

Jag sänder behövda Word-dokument genom sladdar och nät till Skåneland. Där är det ultravår - ja nästan sommar - med vitsippor i backarna och radikala universialismtankar i skogen.

På andra våningen misslyckas jag med att fullfölja veckans sista armhävningspass.

J-dog ringer från Berlin med saknad röst och stora nyheter.

Mobiltelefonen går varm. Fyra flickor styr upp orienteringsplaner inför påskhelgen.

Vårkänslor och utomhusväder betyder grill och uppsluppen frihetsstämning i grannskapen.

Kvällshimlen är ljus och ljuv och fylld med flygplansstreck när jag cyklar till andra sidan staden. Jag kommer att tänka på en bok om pappersflygplan som jag lånade när jag var liten. En hel vecka gjorde jag inget annat än vek och provade olika spännande modeller.

Minns ni den där konstnären som för några år sedan ställde ut ett tvärsnitt av en ko på konstmuseum? Jag var för liten då för att intressera mig. Men jag tror visst det utlöste en tämligen hetsk debatt kring hela konstbegreppet. En oetisk skiva ko är inte konst! röt massan upprört. Jag vet inte jag. Det mesta är väl konst, så länge det engagerar? Det jag vet är att man ibland, vid sällsynta tillfällen, förmår stanna tiden och se ett tvärsnitt av sitt liv; klart och överblickbart; och att det är det bästa konstverket jag vet.