Nu börjar det!

Idag bokade jag äntligen min biljett till Kanada! Vilket betyder att jag kommer att säsonga fyra månader i Fernie, en skidort i BC, efter nyår. Jag ska bo i ett hus tillsammans med min fina vän Helena och sex mer eller mindre okända människor, och jag är fullt och fast övertygad om att det kommer att bli fantastiskt. Vargasaknad och oändligt osäkra villkor till trots.

Det är en del av idén. Och ibland är det kanske bättre att möta omättlig trygghetstörst med med ännu mer ovisshet. Lika löser lika.

(Att jag knappt kan åka skidor ser jag inte som ett problem, utan som en möjlighet.)

Dagens citat: Douglas Coupland

"...ögonkontakt är det intimaste två människor kan ha - glöm sex - för att den optiska nerven tekniskt sett är en förlängning av hjärnan, och när två människor ser varandra i ögonen är de hjärna mot hjärna"

Snyggt och koggigt. Om det ändå vore så enkelt.

Dagens citat: snubbe på John Doe

Igår var det kanadensiskt på [hg]:s popklubb John Doe, så jag och Hekenba plus sällskap var där i researchsyfte. Vi fick lära oss vad postrock betyder och spana in de tre banden The Happiness Project, Years och Do Make Say Think; vilka sedemera visade sig vara samma människor plus tusen instrument och mystiska effektpedaler, fast i tre olika tappningar.

Bitvis var det skitbra och bitvis var det lite tråkigt, som när bandmedlemmarna producerade gälla partydödarslingor mellan låtarna. När den snubbe som såg mest kanadensisk ut ensam satte sig ner på scenen (det var Years, för övrigt) och spelade gitarrlåt efter gitarrlåt satte vi oss också ner på golvet, för det var drickaöl-snackaskit-ochvaggaitakt-musik tyckte vi.

Efteråt kom en smått lyrisk långhårig kille fram till oss och sökte hävda storheten i vad vi just sett. Jag sa att jag tyckte det var tråkigt med en ensam snubbe som spelade gitarr utan att sjunga, hur tekniskt duktig han än må vara (det var han). "Ja men det beror ju på hur man ser det, ur ett gitarrsolo-perspektiv var det jättebra" sa killen vilket jag tyckte var ett lamt argument, ungefär som att säga barkbröd är gott ur ett matfaständåinte-perspektiv.

"För att uppnå maximal lycka måste man justera sina förväntningar" sa långhår då och försvann i folkmassan. Jag följde honom imponerat med blicken. Det är så coolt när folk kläcker film-lika aforismer i verkligheten, särskilt om de vänder på klacken efteråt. Dessutom sammanfattade den mer eller mindre den bok som jag varit smått besatt av på senaste tiden, Johan Norbergs "Den eviga matchen om lyckan". Mer om den en annan gång.

Stolpe in

Ni vet såna där dagar som man liksom snubblar igenom och bollen som av misstag lobbas in i mål? Jag har haft en sådan dag idag.

Jag sov nästan ingenting i natt eftersom jag låg och hade konstiga, drömlika och komplett grundlösa föreställningar om att jag varken kunde eller fick somna. Sedan steg jag upp i ottan då Vargen skulle på morgonmöte och följdaktligen simmade jag lojt och lätt avtrubbat i en trötthetsinducerad dimma hela förmiddagen.

Eftersom en snubbe skulle komma och kolla på min bil på eftermiddagen kom morgontimmarna väl till pass då det var mitt enda tillfälle att hinna researcha webben och konstruera ett försäljningskontrakt. Men planerna grusas då Emoscar ringer tjugo över åtta och säger att vi har labb, vilken jag inte trodde skulle inträffa förrän vid tio. Tur att jag är vaken ("vaken") - och tur att jag som på magkänsla köpt en reservcykel för bara några dagar sedan, med tanke på att min (älskade-kära-jaghoppasdufårrullaframövergrönängder) cykel Lyxen blivit stulen på Linköpings central över helgen. Väl framme i skolan möts vi av insikten att labbhandledare uteblir och att endast salen är bokad, vilket får Emoscar - vars ögon är ungefär lika smala som skållade, skalade och halverade mandlar, på höjden alltså, att önska att han valt att sova istället och mig att jag satt och skrev på mitt kontrakt. Men vi dränker våra sorger i en våg av mer eller mindre briljanta designidéer (var kom det ifrån?) till det spel vi skall programmera och när klockan slagit tionollnoll har jag faktiskt till och med lyckats konstruera kontraktet (i pausen när min bättre labbhälft hämtade kaffe), som nu bara behöver skrivas ut.

Lämpligt nog kommer Salle förbi och hämtar upp mig till vad jag tror är nästa seminarium, men placerar oss istället i en utskrifts-pul på vägen. Hon informerar dels om att seminariet tydligen inte alls är idag utan imorgon och passar på att ge mig en utskrift hon fått över av den långa artikel som tydligen skall läsas till dess men som jag missat. Jag berättar om mina cykeleskapader; om turen i oturen att jag trots att jag blivit av med Lyxen har tillgång till en annan cykel, synd att den inte har nåt lås bara. "Men jag har ju ett extra lås på min cykel" säger min underbara vän och ger mig en nyckel.

Eftersom jag innan helgens Norrlandssemester svängt ihop en märklig pannkaksblandning av det som fanns i min kyl har jag visst en lunch hemma att stoppa i mig. Efter inmundigandet av denna kommer Joejo cyklandes till mitt kollektiv. Under bilförsäljandet agerar han peppare och moraliskt stöd och intar rollen som min dalsländske pojkvän - komplett med stylish femtiotalsfrippa och petandes lite i motorn, mumlandes något om drivremmen. Styrkt av detta ger jag inte med mig när bilköparen, en 50-årig Norrköpingsbo, letar fel och vill gå ner i pris. Han inser att loppet är kört och köper bilen för utgångspriset - vilket den faktiskt är värd. YES! Plötsligt står jag med en bunt femhundringar och en bankväxel på hundratiotusen kronor i handen och ser min mors forna drömbil runda hörnet på kollektivet.

Då liksom vaknar jag för dagen.

Fasligt symmetrisk

Ser ni vad som fattas? Inte?

Ni är inte ensamma. Ingen har självmant lagt märke till att min näsring försvunnit sin kos och mitt ansikte därmed tagit ett steg mot vuxenlivet (som för att hinna ikapp). Jag antar att allt har sin tid. 21-årskris no more.