Jag tror att man förväntas bli försiktigare ju äldre man blir, att man som otvivelaktigt vuxen någon gång i fyrtioårsåldern ska vara ute i god tid, oroa sig för glömda nycklar och inte lita på främlingar, eftersom man lärt sig av sina misstag och helt enkelt utsatts för livet och alla små jävligheter som det har i beredskap åt en. Men ju längre jag lever desto mer övertygad blir jag om att det är precis tvärtom; att även om allt kanske inte alltid löser sig till det bästa, så är det mesta åtminstone överkomligt och att det inte finns något sådant som en perfekt väg, val, alternativ, situation; utan ett spektrum av scenarion som var och ett har sina fördelar.
En otroligt svår och sorglig sommar ledde till någon slags livstacksamhet och förbättrade släktrelationer, mina obefintliga jobbchanser i Kanada gav mig fantastiska upplevelser i USA, när jag måste be om hjälp träffar jag fina människor och när jag glömt att handla uppfinner jag mina bästa nya maträtter. Ingenting blir som man tänkt sig och det är väl tur det, hur oändligt tråkigt vore inte alternativet? Tack och lov är vi utrustade med någon slags slumpgenerator som utgörs av våra misstag och felberäkningar.
Livet är i grunden stort och vackert och bra och vänder man blicken mot den stjärnhimmel vi kan se med blotta ögat, denna minimala skärva av det faktiska universat, inser man att inget så kallat misstag man kan tänkas göra spelar någon roll egentligen. Hade någon sagt det här till Gro, 16 år, hade hon bara kallat det obefogad optimism men nu vet jag att det är så.
Det kanske inte alltid känns så i varje ögonblick, men att tvingas klättra över svårbegripliga hinder är att ha något att göra avstamp ifrån, ett avslutat förhållande är en möjlighet för en annan relation och varje missad chans är också ett tillfälle. Man lär sig av det mesta men jag vägrar att tro att den ultimata lärdomen är att hela tiden vara beredd på det värsta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar