Det råder viss undergångsstämning här i kollektivet denna söndag. Tredagars festligheter har, föga förvånande, tagit ut sin rätt. Vi städar halvhjärtat, jämrar oss i soffan, exponerar våra känslor till gamla Disneyfilmer; allt medan hagelskurarna och solskenet avlöser varandra utanför fönstret. Alla är sjuka. Alla är trötta. Alla har ont någonstans.
Men det är ändå det där "alla" som gör hela skillnaden. Vad skulle man ta sig till en dag som denna om man bodde ensam i en etta där ångesten hade fritt spelrum att eka mellan väggarna? Gång på gång på gång övertygas jag om storheten i att bo med andra, trots de irritationsmoment det också innebär. Jag vill alltid ha min flock. Jag vill aldrig vara privat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar