den stora vita björnen ligger kvar, den har lagt sig över asfalten och husen, jag hoppas att den inte ger sig av

Vänner! Förlåt min frånvaro. Flyttlådor och spelningar och romanidéer och mitt älskade SL-kort tar all min uppmärksamhet, förstår ni. Men förutom löften om bot och bättring ska ni få en present som kompensation. Ja, för fjärde året är det åter dags, den tradtionsenligt uppdaterade versionen av den inte alls så tranditionsenliga listan julmusik revisited, a.k.a bara bra decembermusik a.k.a om Triad förstör din julstämning a.k.a I bought no gifts this year, and I slept with your sister.

En del är borttaget, en hel del är tillagt, och nytt för i år är att listan är indelad i tre delar: först kommer de låtar som textmässigt (åtminstone hjälpligt) anknyter till julen och vintern, sist ligger de som låter juliga men egentligen inte alls har med årsiden att göra. Och i mitten är de låtar som både låter och handlar om jul så klart!

Kan Kanye West verkligen sjunga om Jesus på ett trovärdigt sätt? Vad har 40-talscalypso med julen att göra och shit, hör jag rätt att dessa beskedliga damer sjunger om...?  Vad händer om Ebbot Lundberg försöker ta sig ner genom skorstenen? Och kan the Killers verkligen spika en jullåt på skolskjutningstemat? Dom säger att det kommer bli en lång, kall vinter. Men minns du hur det var att  ha eoner av tid och inte vilja att snötöäcket ska lämna staden och ert ide?

Detta och mycket annat ger den fantastiska listan svar på. Men om jag bara får ge er en enda anledning att trycka på play. Då är det att något jag aldrig trodde var möjligt faktiskt har hänt: min mest hatade jullåt, den fullständigt vidriga, sliskiga, fördärvliga "Last Christmas" har ÄNTLIGEN blivit tolkad i en inte bara uthärdlig, utan helt fantastisk version. Av indiekören naturligtvis.

Ja men lyssna nu då!

med ögon känsliga för crap

För 790 riksdaler erhåller man SL-kortet, ni vet den där magiska blå lappen som kan ta en nästan vart man  vill och omedelbart byter ens skämmiga lantisgång mot ett nästan övertygande storstadsklapper. Det är ungefär 40% mer än vad man får betala för dess Göteborgska motsvarighet, och - häpp! - nästan hundringen dyrare än vad det är att obegränsat kava alla New York Citys buss- och tunnelbanelinjer fram under en månads tid.

I priset ingår även att natt som dag bli skriken i ögat av photoshoppad hud och förtvivlat dåliga copys om det man kanske allra minst vill tänka på när man en tidig tisdagsmorgon med fejjan ofrivilligt intryckt i någons våta yllehaldsuk - mustig leverpastej. Jag är tveksam till kommersiella budskap på offentliga platser över huvud taget, men idag blev jag extra till mig, så till den grad att jag nästan trillade ner på spåret för att kunna ge er denna bild:

Det är magasinet Amelia som har renoverat "både utsida och insida", och naturligtvis gärna vill visa upp det med en tidsenlig tjuvtitt på de glossiga sidorna. Det är oklart hur utsidan är förnyad, för där strålar fortfarande en blond amazon med en tandrad rak nog att bruka som vattenpass, tillsammans med tips om hur man får koll på de senaste dieterna, men insidan har uppenbarligen förändrats genom att bli ännu mer världsfrånvänd än vad någon tidigare trodde var möjligt. Detta manifesteras genom en intervju med Ruth Vega Fernandez, en av huvudrollsinnehavarna i högaktuella Call Girl - affischfilm för pågående Stockholms filmfestival och en uppgörelse med en av Sveriges största politiska skandaler, här beskriven som snackisfilmen. Den handlar om Geijeraffären, alltså om hur utsatta minderåriga på 70-talet systematiskt utnyttjades sexuellt och ekonomiskt av högt uppsatta personer med så mycket makt att det hotar att tränga ut mellan skjortknapparna. Hur väljer Amelia att rubriksätta denna intervju?

"Hon får oss att längta tillbaka till 70-talet".

Själv längtar jag till ungefär vilken tidsålder som helst där det är lönsamt att rikta sig till folk i allmänhet och kvinnor i synnerhet med en liten gnutta substans.

kom kom atombomb om vi nångång nånsin blir som dom

De höga, sprängda bergväggarna med sina obegripliga inmurade betongportar som reser sig runtom i den här stan fyller mig med en kall, högstämd rädsla. Det finns en massa sådana saker i ens omgivning, som påverkar ens innandöme, skapar isande sprickor i det eller gör det torrt och hårt. Tanken på djupt vatten strax innan det fryser. Tomburkar som vinden spökrasslar längs trottoarerna. Nedlagda, tomma butikslokaler. Att vakna i mörker. Vetskapen om ens vuxenhet, som känns som en myndig kostym som alltid kommer att vara lite för bred över axlarna. Tidens okontrollerbara framfart.. Lysrörsljus. Inpyrd cigarettrök. Tunnhåriga, olyckliga män i bruna kostymer på 70-talet och Jonas Gardells stumma, tjockbottnade föräldrageneration i Torka aldrig tårar utan handskar.

Man får ha sina strategier för att navigera förbi den där lågfrekventa rädslan. Eller tristessen.

Jag bläddrar i min analoga Moleskin-kalender, klistrar in symboler, ser fram emot händelser och ser tiden breda ut sig som en vidsträckt men kontrollerad vinterträdgård, täckt av ett orörd snötäcke, i väntan. Jag väntar alltid in i det sista på att trycka på bussens stoppknapp vid Nacka station, hoppas på att "Stannar"-skylten ska lysas upp av någon annans fingrar, att någon ska åt samma håll som jag, att vi är del av samma sak. Jag går in i kontorsförrådet på jobbet och står still en liten stund. Det är tyst och ostört och luktar bokhandelshärligt av papper, kuvert och post-its. Jag fantiserar om stormen, om vinden som ska ta mig med, som tar tag i livet och visar dess sanna, osminkade ansikte, som tvingar oss till samhörighet och mjukt ljus. Vågorna som ursäktslöst vräker vardagen på ända, och spolar upp vrakdelar och skatter på klipporna. Och jag lyssnar på denna och drömmer slumrande vagt, för kanske första gången, om kärlek som inte tar slut:

När jag år 2001 upptäckte Håkan Hellström - som var det bästa mina fjortonåriga öron hört, trots att han var så himla gammal - skrevs det mycket om hans texter om förtvivlan, stora känslor och tonårsångest, accompanjerade av maniskt glada melodier. "Jag fattar inte varför folk snackar så mycket om tonårsångest", sa Håkan. "Jag är fan 27 år".

Nu är jag själv inne på mitt tjugosjunde år. Och inte heller jag är benägen att göra distinktionen. Känslorna, tvivlet och längtan följer en genom livet som en trogen hund. Människans bästa vän.

Pitchfork Paris

När novemer började tog jag långhelg och åkte till Paris på musikfestival! Här kommer några bilder för er som inte hänger på fejjan.

Här i Grande Halle de la Villette, som självklarrt låg i de gamla slaktarkvarteren, anlände vi i skymningen till kanske vårt livs mesta hipserupplevelse

 Festivalen var som en egen värld och vanliga pengar gällde inte, man fick köpa sin öl med såna här.

M83 var en av de bästa spelningarna, för då var det dans dans dans och matchande ljus.

På dagarna var vi utomhus också. Det var kallt men fint! Indieband-pose i Montmartre.

På lördagen blev det varmare och vi kunde till och med vara på uteservering och dricka Kir Champagne!

Och sist den så väldigt tjusiga interiören inne på festivalen. En bra höstflykt.