kom kom atombomb om vi nångång nånsin blir som dom

De höga, sprängda bergväggarna med sina obegripliga inmurade betongportar som reser sig runtom i den här stan fyller mig med en kall, högstämd rädsla. Det finns en massa sådana saker i ens omgivning, som påverkar ens innandöme, skapar isande sprickor i det eller gör det torrt och hårt. Tanken på djupt vatten strax innan det fryser. Tomburkar som vinden spökrasslar längs trottoarerna. Nedlagda, tomma butikslokaler. Att vakna i mörker. Vetskapen om ens vuxenhet, som känns som en myndig kostym som alltid kommer att vara lite för bred över axlarna. Tidens okontrollerbara framfart.. Lysrörsljus. Inpyrd cigarettrök. Tunnhåriga, olyckliga män i bruna kostymer på 70-talet och Jonas Gardells stumma, tjockbottnade föräldrageneration i Torka aldrig tårar utan handskar.

Man får ha sina strategier för att navigera förbi den där lågfrekventa rädslan. Eller tristessen.

Jag bläddrar i min analoga Moleskin-kalender, klistrar in symboler, ser fram emot händelser och ser tiden breda ut sig som en vidsträckt men kontrollerad vinterträdgård, täckt av ett orörd snötäcke, i väntan. Jag väntar alltid in i det sista på att trycka på bussens stoppknapp vid Nacka station, hoppas på att "Stannar"-skylten ska lysas upp av någon annans fingrar, att någon ska åt samma håll som jag, att vi är del av samma sak. Jag går in i kontorsförrådet på jobbet och står still en liten stund. Det är tyst och ostört och luktar bokhandelshärligt av papper, kuvert och post-its. Jag fantiserar om stormen, om vinden som ska ta mig med, som tar tag i livet och visar dess sanna, osminkade ansikte, som tvingar oss till samhörighet och mjukt ljus. Vågorna som ursäktslöst vräker vardagen på ända, och spolar upp vrakdelar och skatter på klipporna. Och jag lyssnar på denna och drömmer slumrande vagt, för kanske första gången, om kärlek som inte tar slut:

När jag år 2001 upptäckte Håkan Hellström - som var det bästa mina fjortonåriga öron hört, trots att han var så himla gammal - skrevs det mycket om hans texter om förtvivlan, stora känslor och tonårsångest, accompanjerade av maniskt glada melodier. "Jag fattar inte varför folk snackar så mycket om tonårsångest", sa Håkan. "Jag är fan 27 år".

Nu är jag själv inne på mitt tjugosjunde år. Och inte heller jag är benägen att göra distinktionen. Känslorna, tvivlet och längtan följer en genom livet som en trogen hund. Människans bästa vän.