Rökning dödar

Jo, så att jag kunde inte låta bli att göra den där låten som jag framförde i utmaningen jag skrev om i förra inlägget till en novell också. Alltså en låt i textform. Ni har säkert hört den. Kan ni gissa vilken det är?

Rökning dödar

I dessa dagar lockas man lätt att tro att allt är förlåtet. För det är försommar i Stockholm, det vi på gudsförgätna snögloppstrottoarer aldrig riktigt vågade tro på har skett:  äntligen har det blivit juni. Då stadens invånare försiktigt kliver ut ur sina iden knockas de parfymyryra av syrén, fåglarna flyger ofattbart lättvindigt bort med deras tunga vintertankar, och om kvällen lägger sig skymningarna som drömvävda mantlar över taken. Ja, världen ter sig nästan outhärdligt ljuv under dessa Monetska vaniljhimlar. Och likt de av vintern fjättrade men nu utsprunga blomknopparna i Lill-Janskogen, ska idag också trehundra vitklädda ungdomar springa ut ur Östra Reals stenbefästa  fängelse, till släkt väntande med famnen full av blommor och bekräftelse. Snart kommer vi få se dem. Men inte riktigt än.

Klockan är inte ens halv åtta på morgonen. Victoria springer redan, inte i studentmössa utan i Röhnischlinne och löpartajts, hem över Gärdet från morgonens milrunda. Hettan ligger på lur i buskagen,  gör sig redo att driva morgondaggen på flykt. Trots klivens vana lätthet, sjunker Victorias fötter vid varje steg ner aldrig så lite i det mjuka underlaget, där skornas neonfärg tävlar med gräsets skrikiga grönska. Det här är dagen hon kämpat för, belöningen, men det betyder inte att hon tänker sänka sin gard och lämna något åt slumpen. Rutiner är rutiner. Vill man bli doktor är tidiga morgnar något man måste vänja sig vid, ja rentav välkomna.

Några kvarter bort stiger precis Carl-Fredrik upp ur sängen. Arla morgon är vanligtvis inte hans bästa sändningstid, men idag är det annorlunda. Solstrålar hoppar ivrigt in genom persiennerna. Carl-Fredrik stäcker på sig, känner musklernas lågmälda jubel när de tänjs ut, för med vänsterhanden bak den långa luggen som fallit ned ansiktet. Festivalbiljetterna sitter uppnålade på anslagstavlan. Friheten! En hel sommar i Europa. Livet som det ska vara, med ett ständigt instragramfilter ovanpå. Jobba, det  kan man göra när man är vuxen. Det känns diffust, ljusår bort, tillhörande någon med grövre kropp och snävare sinne. Arbetade Camus , Kerouac eller Jim Morrisson kanske? Pengar har aldrig varit ett problem för Carl-Fredrik. Bara en möjlighet.

Sophie står framför helfigursspegeln i sitt takhöga rum med vitmålat golv. Hennes ansikte är fulländat, som en stillebenfrukt eller en oskadd äggula i en kupad hand. Det enda som stör är en bekymrad rynka mellan ögonbrynen. Trots att hon planerat sin outfit för denna speciella dag i månader, kan hon nu när det äntligen är dags inte bestämma sig för vilka skor hon ska ha. Hög klack eller söt ballerina? Vem vill hon vara egentligen? Trots sin tidigare längtan känner Sophie ett litet orosdjur kravla sig runt i hennes mage, det känner sig för, prövar sina möjligheter. Vad händer när ingen längre håller fast en, när inte någon streckar reflexfärg längs vägrenen eller sätter upp plogbilens pinnar, för att förhindra att man en vacker dag finner sig fast med snö upp till midjan?

Men vi kan inte uppehålla oss vid hennes tankar. Idag får faktiskt Victoria, Carl-Fredrik och Sophie för ovanlighetens skull hålla sig i bakgrunden. För det är ändå Robert som är vår huvudperson denna junimorgon. Det är för honom som den här dagen är allra störst. Äntligen ska han få visa vad han går för. Med snabba fingrar snörar han på sig sina Converse-kopior, tar gitarrfodralet som står lutat mot ytterdörren, och kliver ut i den nyvakna morgonen. Robert går med lätta steg. Han visslar längs trottoaren, låter fodralet svänga i takt vid sin högra sida. Men hans skor är ljudlösa mot asfalten.

Framme vid skolan står redan föräldrarna uppradade. De bär på buketter knutna med blågula band och skyltar med bilder på chokladkladdiga småbarn. Ett förväntansfyllt sorl fladdrarmed trollsländevingar kring deras huvuden. Farsan jobbar sent idag. Utan att själv märka det stryker Robert omedvetet över ärret vid ögonbrynet. Han tänker på sina betyg, och att det nog är lika bra att hans pappa inte kan närvara vid utspringet.

Framför den entusiastiska horden spänner Östra Real sina bröstmuskler. Men kolossen som har slukat, tuggat och spottat ut Robert varje dag de senaste tre åren kan idag inte skrämma honom längre. Han tycker nästan synd om den där den står rotad, omodernt överklädd i metertjocka väggar som förhindrar solen att någonsin belysa dess inre. Ensam håller den högtravande ställningarna vid Karlavägen, så uppenbart tillhörande en annan tid med sina tunga stentrappor och fåfänga flyglar. Alla dess offer växer upp, lämnar den och går vidare, men själv måste den oföränderlig stå kvar tills nästa inlandsis drar den med sig på äventyr. Och strax kommer ytterligare en kull att rusa ifrån dess armar, ut i verkligheten, in i liv och död. Snart. Men inte riktigt än.

Robert tar plats långt bak vid vänsterkanten i den gamla aulan. Rektor pratar om traditioner. Trots att ingen riktigt förmår lyssna råder en högtidlig stämning i rummet.

Alldeles strax är det dags för Roberts framträdande. Ur bakfickan på jeansen plockar han fram rizzlapapper och påsen med tobak. När han rullar sin cigarett skakar händerna bara lite, lite. Bic-tändarens hesa klickande får de som sitter närmast att vända på huvudet. I Östra Reals avgångklass är ingen nikotinist, åtminstone inte på dagtid. Man är väl utbildad, välutbildad. Man vet att rökning dödar. Vid inandningen frasar blosset  lätt i det brinnande pappret. Den blå röken ringlar långsamt upp mot taket, utamanas inte av minsta vindpust, löses upp och försvinner. Robert sätter cigaretten i mungipan, böjer sig ner och öppnar gitarrfodralet.

”Att bli vuxen är att inse att man är en del av något större. Ni bär alla ett arv på era axlar. Tusentals unga människor har gått här före er. Och fastän många av dem inte längre existerar, finner ni deras spår i de nötta stentrapporna  ni varje dag beträder. Ert uppdrag när ni lämnar oss idag är att forsätta deras gärning, att ta vid där de måst sluta. Ni är era förfäders förhoppningar och era föräldrars investering . Gå nu, och förvalta detta mynt!” Rektors tal är slut. Rörda och rastlösa applåder tar vid.

Nu så. Nu är det showtime. Robert drar ett sista, djupt bloss, glöden flimrar till. Socialstyrelsen kan säga vad de vill. Det bekommer inte honom ifall han allvarligt skadar sig själv och personer i sin omgivning. Han lyfter upp geväret ur gitarrfodralet och lägger an det mot höger axel.

Skotten ekar fint mellan de mörka, tjocka tegelväggarna. Sophie bryter en klack. Klänningen hon så noggrant valt ut ser nu närmast batikmönstrad ut av den varma, unga vätska som rinner ut ur hennes kropp. Victoria träffas mitt i ett språng, man kan i ett ögonblick tydligt se hennes spända vadmuskel och i nästa hur kroppen liksom lossnar, hur förarlös massa faller mot golvet utan att ta emot sig. Carl-Fredriks blick är låst i fjärran, han har handen utsträckt framför sig, som om han söker greppa den flyende frihet han aldrig lyckades få fatt i.

Rummet som nyss var så stilla är nu ett inferno. Kostymskor och kilklackar smattrar mot stengolvet. Det är bäst att springa. Nu äntligen är det dags! Nu får vi se dem! Föräldrarna på skolgården anar en rörelse bakom de pampiga dubbeldörrararna. Ivrigt står de beredda att ta emot sina studenter med rosor och fanor. Så springer knappt trehundra ungdomar mot friheten, i en explosion av vitt och rött.

we can be heroes just for one day

Man kan förändra sig. Lite.

Jag älskar musik. Jag älskar den så som fjortonåringen älskar en ouppnåelig idol eller en gubbig konstnär älskar sin musa - jag sätter den på piedestal, jag upplever den som en naturkraft, en gåtfull mystisk varelse. För trots min kärlek kan jag inte hålla en ton. Inte härma en takt. Och det är för mig fullständigt obegripligt att man kan komma på en låt, skapa den - ur intet. Det måste vara magi.

Min vän Machmot är grymt musikalisk. Jag minns när jag spelade upp en låt jag gillade för honom under nån långdragen lektion på universitet, och hur han bara skrev upp noterna på en papperslapp efteråt, som andra människor skriver en shoppinglista till Konsum. Jag var stum av beundran. Och jag förstod för första gången att musiken för somliga kan vara som ett språk, snarare än ett överjordiskt väsen. Att det finns ett sinne som jag inte har. Det var också Machmot som i ett kollektiv i Lambohov, där jag fick jämföra melodislingor med varandra, påvisade att jag faktiskt är officiellt tondöv.

Att behöva tävla med det här naturbarnet alltså

Men han gillar inte det begreppet. Han menar att nästan alla människor är döva på något sinne. Själv kan han till exempel aldrig komma på vilka smaker som passar ihop. Precis som jag älskar musiken uppskattar han ju god mat - men han kan inte vara kreativ med den. Han förstår den inte.

Musiken är alltså min obegriplighet. Därför darrade mina fingrar så att jag inte kunde träffa strängarna på gitarren och orden fastnade i mina lungor, när jag i helgen framförde en låt för Joel - en annan sanslöst musikbegåvad människa. En enda låt. Den enda låt jag någonsin i livet spelat från början till slut, trots att jag ägt en gitarr sedan jag var 18. Vi hade en kreativ utmaning, förstår ni: jag skulle spela och sjunga en låt och han skulle skriva och läsa upp en novell. Det fick oss båda att må fruktansvärt dåligt, tror jag. Men efteråt. Då var vi hjältar. Då föll berg från våra axlar och vi blev några millimeter längre, när ord och ackord lade sig under våra fötter.

packad

Jag har mer packning med mig till Hultsfred än vad jag hade när jag reste runt jorden. Men jag har med mig mina äldsta och mest trogna reseägodelar från det äventyret: Haglöfs-backpacken som det står "Miss Gro Dahlbom" på, samt Korean Air-filten jag stal på ett flygplan från Seoul på inrådan de vänner som jag skulle möta upp i Australien. Min bästa stöld någonsin.

Mitt förvar är att man i Sydney och San Fransico, i Bolivia och Costa Rica, i öknen och djungeln, kan köpa nästan allt vad man behöver. Det kan man inte på en åker i Uppland.

En väsentlig del av mitt festivalsällskap, Joel, skickade just en video där han entusiastiskt plastklirrade med två neonrosa vinglas. "Jag har även köpt mascara, silverglitter och ett kilo jordnötter" tillade han. Cowboybootsen står redo i hallen och Sgt Pepper-jackan är nedpressad i ryggsäcken.
Det kommer bli en bra helg.

ljusår

Vem kan sova i dessa dagar? Juni är inte gjort för sömn. Vi har inte tid, vi svävar rastlöst en hårsmån över madrassen. Våra celler måste få fånga det ljus på vilket vi så länge blivit bestulna. Vi måste lagra fotoner, nattblommor och champagnebubblor strax under vår hud, att ha under de sex mörka månader som ofattbart nog kommer att anlända när detta lyckliga andetag är slut.