we can be heroes just for one day

Man kan förändra sig. Lite.

Jag älskar musik. Jag älskar den så som fjortonåringen älskar en ouppnåelig idol eller en gubbig konstnär älskar sin musa - jag sätter den på piedestal, jag upplever den som en naturkraft, en gåtfull mystisk varelse. För trots min kärlek kan jag inte hålla en ton. Inte härma en takt. Och det är för mig fullständigt obegripligt att man kan komma på en låt, skapa den - ur intet. Det måste vara magi.

Min vän Machmot är grymt musikalisk. Jag minns när jag spelade upp en låt jag gillade för honom under nån långdragen lektion på universitet, och hur han bara skrev upp noterna på en papperslapp efteråt, som andra människor skriver en shoppinglista till Konsum. Jag var stum av beundran. Och jag förstod för första gången att musiken för somliga kan vara som ett språk, snarare än ett överjordiskt väsen. Att det finns ett sinne som jag inte har. Det var också Machmot som i ett kollektiv i Lambohov, där jag fick jämföra melodislingor med varandra, påvisade att jag faktiskt är officiellt tondöv.

Att behöva tävla med det här naturbarnet alltså

Men han gillar inte det begreppet. Han menar att nästan alla människor är döva på något sinne. Själv kan han till exempel aldrig komma på vilka smaker som passar ihop. Precis som jag älskar musiken uppskattar han ju god mat - men han kan inte vara kreativ med den. Han förstår den inte.

Musiken är alltså min obegriplighet. Därför darrade mina fingrar så att jag inte kunde träffa strängarna på gitarren och orden fastnade i mina lungor, när jag i helgen framförde en låt för Joel - en annan sanslöst musikbegåvad människa. En enda låt. Den enda låt jag någonsin i livet spelat från början till slut, trots att jag ägt en gitarr sedan jag var 18. Vi hade en kreativ utmaning, förstår ni: jag skulle spela och sjunga en låt och han skulle skriva och läsa upp en novell. Det fick oss båda att må fruktansvärt dåligt, tror jag. Men efteråt. Då var vi hjältar. Då föll berg från våra axlar och vi blev några millimeter längre, när ord och ackord lade sig under våra fötter.