blodkroppar

Längst upp på Gärdet växer lärkträden, otvivelaktigt de mest martyrmässiga träd som skapats. De är liksom vindpinade fast det inte finns någon vind. Växtrikets motsvarighet till I-or. Förra gången jag tänkte på dem var de i sitt esse; vinterdystert svajande i takt med min oändliga ensamhet, skräckväxande mot himlens andlösa tomhet. Nu är de gröna, och allt har förändrats. Det sitter en spräcklig katt på cykelvägen bredvid, den tycker om att bli klappad. Staden har betvingats, blivit mitt hem, och jag älskar den nästan osunt, med erövrarens övertygelse.

Det är vatten överallt här. Bortom några tramptag, ett ignorerat rödljus, ett hörn, ett stort hus av sten. Det första man känner är den vaga temperaturförändringen, en smekning mot huden så lätt att man inte är säker på att den inträffat. Och sedan den mörka, mättade lukten. Vyerna öppnar sig. Där är det. Vattnet.

Det rinner som blod genom staden, är dess cirkulation. Lite halvsunkigt som vilket urbant pundarblod som helst, inte så hälsosamt kanske, men fullt av liv. Humoralpatologi, stadens fyra kroppsvätskor: vattnet, vägarna, drömmarna, rädslan. Människorna söker sig dit, lever vid vattet. Jag passerar picknickare och frisbeekastare och utomhusmusiker och kärlekspar och galna cyklister och förstås ett oräkneligt antal neonlöpare. Kajakister som skär skallpellsnitt över ytan.

Vi rör oss som myror längs med vattenvägarna, kanske är vi bara byggstenar, en del av stadens blodomlopp? Kropparna som bär på syre för att den större varelsen ska kunna leva? På samma sätt som varje cell i min kropp andas för att jag ska få finnas, utan att de ens vet om det. I sådana stunder är det inte självklart var jag slutar och du börjar.

quit these pretentious things and just punch the clock

Sommaren är inte kort. Faktum är att den inte har någon längd över huvud taget; eftersom den inte är en period, utan ett ständigt pågående parallellt universum. En alternativvärld där naturlagarna fungerar lite annorlunda. I sommarvärlden kan vi vars hjärna är vår egen största fiende, äntligen få vara fysiska varelser i presens, istället för projekt. Där är det helt okej att dricka öl varje dag. Och där har tyglarna tagits av tiden, den släpps ut ur sina dygns- och veckospiltor, och sträcker ut över viddena, löper fritt mot horisonten.

Jag vet inte vad ni har stött på i den där världen. Men min har varit handgjord, byggd av brevhögar, blåmärken och rivsår. Jag har funnit mig på nattåg, flyg och bussar; på surrealistiska promenader och i dagar som dragits ut sig som tuggummin i nya bekantskapers trygghet. Jag har varit bländad och varm. Sömnen har inte velat umgås med mig. Jag har badat i stenbrott, älvar och alpsjöar; och dagarna har har krökts, det har inte varit möjligt att se deras slut.

Musiken har spelats om och om igen, nya låtar har landat i min inbox, soundtracket justerats av andra människor. Jag har levt i okomplicerade mikrovärldar, där jag byggt dagarna tillsammans med okända vänner. Jag har varit fullkomligt orädd.  Och var jag än gått har jag varit exakt där jag vill vara.

Det är inte så svårt att ta sig till det där parallella universumet. Det svåra är att hitta hem igen.