Sommaren är inte kort. Faktum är att den inte har någon längd över huvud taget; eftersom den inte är en period, utan ett ständigt pågående parallellt universum. En alternativvärld där naturlagarna fungerar lite annorlunda. I sommarvärlden kan vi vars hjärna är vår egen största fiende, äntligen få vara fysiska varelser i presens, istället för projekt. Där är det helt okej att dricka öl varje dag. Och där har tyglarna tagits av tiden, den släpps ut ur sina dygns- och veckospiltor, och sträcker ut över viddena, löper fritt mot horisonten.
Jag vet inte vad ni har stött på i den där världen. Men min har varit handgjord, byggd av brevhögar, blåmärken och rivsår. Jag har funnit mig på nattåg, flyg och bussar; på surrealistiska promenader och i dagar som dragits ut sig som tuggummin i nya bekantskapers trygghet. Jag har varit bländad och varm. Sömnen har inte velat umgås med mig. Jag har badat i stenbrott, älvar och alpsjöar; och dagarna har har krökts, det har inte varit möjligt att se deras slut.
Musiken har spelats om och om igen, nya låtar har landat i min inbox, soundtracket justerats av andra människor. Jag har levt i okomplicerade mikrovärldar, där jag byggt dagarna tillsammans med okända vänner. Jag har varit fullkomligt orädd. Och var jag än gått har jag varit exakt där jag vill vara.
Det är inte så svårt att ta sig till det där parallella universumet. Det svåra är att hitta hem igen.
1 kommentar:
Så underbart!
Skicka en kommentar