blodkroppar

Längst upp på Gärdet växer lärkträden, otvivelaktigt de mest martyrmässiga träd som skapats. De är liksom vindpinade fast det inte finns någon vind. Växtrikets motsvarighet till I-or. Förra gången jag tänkte på dem var de i sitt esse; vinterdystert svajande i takt med min oändliga ensamhet, skräckväxande mot himlens andlösa tomhet. Nu är de gröna, och allt har förändrats. Det sitter en spräcklig katt på cykelvägen bredvid, den tycker om att bli klappad. Staden har betvingats, blivit mitt hem, och jag älskar den nästan osunt, med erövrarens övertygelse.

Det är vatten överallt här. Bortom några tramptag, ett ignorerat rödljus, ett hörn, ett stort hus av sten. Det första man känner är den vaga temperaturförändringen, en smekning mot huden så lätt att man inte är säker på att den inträffat. Och sedan den mörka, mättade lukten. Vyerna öppnar sig. Där är det. Vattnet.

Det rinner som blod genom staden, är dess cirkulation. Lite halvsunkigt som vilket urbant pundarblod som helst, inte så hälsosamt kanske, men fullt av liv. Humoralpatologi, stadens fyra kroppsvätskor: vattnet, vägarna, drömmarna, rädslan. Människorna söker sig dit, lever vid vattet. Jag passerar picknickare och frisbeekastare och utomhusmusiker och kärlekspar och galna cyklister och förstås ett oräkneligt antal neonlöpare. Kajakister som skär skallpellsnitt över ytan.

Vi rör oss som myror längs med vattenvägarna, kanske är vi bara byggstenar, en del av stadens blodomlopp? Kropparna som bär på syre för att den större varelsen ska kunna leva? På samma sätt som varje cell i min kropp andas för att jag ska få finnas, utan att de ens vet om det. I sådana stunder är det inte självklart var jag slutar och du börjar.