allt genast

2013 var året då jag brottade ner styvnackade Stockholm och gjorde staden till min, blev hundra procent bekväm med att tala inför folk, hängde nästan jämt i Alperna (4 gånger!), återupptog min orienteringskarriär och lärde mig springa långdistans på kuppen, inledde mitt första öppna förhållande, fick ett gäng, skrev massor av brev och inte köpte lägenhet. Katching på det! 2013 var året. Punkt.

Jävligt redo.

Men nu får det faktiskt stå tillbaka, för snart ändrar 2014 scenen. Sally har lärt mig att varje år måste ha ett tema. Så jag låter åren sömlöst haka i varandra, och dammar av ett gammalt slagord från gymnasietiden:

ALLT GENAST!

2014 kommer inte vara året för sömn. För vila eller eftertanke. För klokskap eller noga övervägda beslut. År 2014 kommer ingenting att skjutas på morgondagen. Ingenting prioriteras bort. 2014 ska jag åtminstone:

• Åka långfärdsskridskor på riktigt
• Bygga klart Juno (min cykel alltså)
• Vara med i valrörelsen för Miljöpartiets räkning
• Lära mig koda HTML, CSS och JavaScript
• Springa ett marathon (Stockholm, 31 maj)
• Lära mig att svetsa (räknar med din hjälp där Henke!)
• Roadtrippa genom amerikanska Södern
• Återuppta klättringen och träna bort min höjdångest
• Låta min longboard Clark inta Stockholms gator
• Fortsätta att lyssna och försöka förstå
• Bli ännu mindre rädd

Vi får se om det funkar. Om inte kan alltid 2015 bli Väggens år.

hedersord

Alla vet att fäder bär en initial skepsis gentemot sina döttrars pojkvänner. Att man inte ligger med någons lillasyrra. Och att en riktig man förväntas försvara sin flickväns heder. På samma sätt har min egen far i detalj beskrivit vad han skulle göra med den man som våldtog mig (binda fast honom på en åker och varje dag skära bort en kroppsdel, om jag minns rätt), och är ytterst oentusiastisk inför det faktum att jag träffar en 12 år äldre man.

Naturligtvis förstår jag att detta bottnar i kärlek (och jag älskar dig tillbaka, pappa!), men det är inte desto mindre problematiskt. För känner man behovet att skydda någon, så är den naturliga följden att man anser att den personen inte är förmögen att skydda sig själv. Det är enligt samma logik fäder lämnar över sina döttrar som ägodelar till blivande makar vid vigseln, och är resterna av ett system där kvinnor för bara 150 år sedan inte kunde bli myndiga.

Själv har jag varit myndig i nästan tio år. Vi vuxna kvinnor kan vara presidenter, företagsledare, familjeförsörjare och triathleter. Det är klart att vi klarar av att veta vad vill och ta konsekvenserna av det. Precis som våra bröder kan vi ta ansvar för våra egna dumma beslut och eventuella krossade hjärtan.

Med detta sagt förstår jag att både lagstadgad och praktisk rätt ser olika ut på olika platser i världen, och vet att det tyvärr finns många skäl till att kvinnor kan behöva stöd och beskydd, till exempel i form av kvinnojourer. Det jag vänder mig emot är den struktur där förväntningarna på vuxna kvinnor är att de inte är förmögna att veta sitt eget bästa, och förväntningarna på vuxna män är att deras naturliga tillstånd är att utnyttja kvinnor.

Så om ni verkligen bryr er om era döttrar, systrar och flickvänner - och det är klart att ni gör det - finns det två saker ni kan, och bör, göra:

• Ställ förväntningar på att de klarar av att ta ansvar för sig själva.
• Lär era söner empati, respekt och en schysst människosyn.

affektförvaring

Jag slås av att mina medresenärer på röda linjen inte kan se på mig att jag för första gången på hela hösten inte är glad. För dem är det ingen skillnad; jag är bara en trött tjej i fjällrävenjacka. Innanför vår hud pågår det krig och marathonlopp och segertåg och punkkonserter. På utsidan läser vi Metro. The river flows beneath your skin, sjunger någon i mitt öra. Like savage horses kept within.

Det är Lucia, det som vi kallar ljusets triumf över mörkret, trots att vi vet att det är tvärtom. Det luktar artificiell lussebulle i hela tunnelbaneuppgången, men på Kungsgatan sitter de på rad i den fuktiga kylan. Jag passerar en man med en skylt i wellpapp. Jag stannar upp, vänder tillbaka, skramlar i fickan. Tittar på honom och vill gråta, vill sjunga en sång, vill berätta något, men ler det sammanbitna främlingsleendet och säger ett flackande "hej".

Jag är övertygad om att vi vill se varandra. Jag vill det i alla fall. Men vi vandrar den här jorden som imploderande atomvapen, rör oss längs gator och korridorer ofrivilligt höljda i sfärer av elektricitet. När vi närmar oss varandra sprakar det och skorrar, friktion uppstår: svårtolkade signaler, en betoning som inte ligger rätt, ett ansiktsuttryck med talfel. Jag kan låsa min blick i din, jag är bra på det. Men vad har jag för att hålla fast någon? Jag djupdyker i era pupiller och tänker att det är sant som de säger, att ögonen är en spegel - men inte själens. Det enda jag ser är en reflektion av min egen längtande blick.

Det finns bara två sätt att komma nära. Det ena är att oupphörligen låta de där kraftfälten klumpigt stöta i varandra, nötas igen och igen tills de börjar fladdra, ger upp och slocknar. Det andra att helt sonika sträcka sina händer igenom dem, ta av sig kläderna, röra vid varandras hud, och med fysiska medel tvinga själarna att suddas ut i kanterna.

Vilket som går bra för mig.