Jag slås av att mina medresenärer på röda linjen inte kan se på mig att jag för första gången på hela hösten inte är glad. För dem är det ingen skillnad; jag är bara en trött tjej i fjällrävenjacka. Innanför vår hud pågår det krig och marathonlopp och segertåg och punkkonserter. På utsidan läser vi Metro. The river flows beneath your skin, sjunger någon i mitt öra. Like savage horses kept within.
Det är Lucia, det som vi kallar ljusets triumf över mörkret, trots att vi vet att det är tvärtom. Det luktar artificiell lussebulle i hela tunnelbaneuppgången, men på Kungsgatan sitter de på rad i den fuktiga kylan. Jag passerar en man med en skylt i wellpapp. Jag stannar upp, vänder tillbaka, skramlar i fickan. Tittar på honom och vill gråta, vill sjunga en sång, vill berätta något, men ler det sammanbitna främlingsleendet och säger ett flackande "hej".
Jag är övertygad om att vi vill se varandra. Jag vill det i alla fall. Men vi vandrar den här jorden som imploderande atomvapen, rör oss längs gator och korridorer ofrivilligt höljda i sfärer av elektricitet. När vi närmar oss varandra sprakar det och skorrar, friktion uppstår: svårtolkade signaler, en betoning som inte ligger rätt, ett ansiktsuttryck med talfel. Jag kan låsa min blick i din, jag är bra på det. Men vad har jag för att hålla fast någon? Jag djupdyker i era pupiller och tänker att det är sant som de säger, att ögonen är en spegel - men inte själens. Det enda jag ser är en reflektion av min egen längtande blick.
Det finns bara två sätt att komma nära. Det ena är att oupphörligen låta de där kraftfälten klumpigt stöta i varandra, nötas igen och igen tills de börjar fladdra, ger upp och slocknar. Det andra att helt sonika sträcka sina händer igenom dem, ta av sig kläderna, röra vid varandras hud, och med fysiska medel tvinga själarna att suddas ut i kanterna.
Vilket som går bra för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar