jag har allt jag önskar, nu står alltihop i blom; men vi är dom som aldrig får varann, så då gör det bara ont.

Jag skrev och frågade om det hade gått ett tag nu. Han svarade att han ville behålla berättelsens slut som det var - sorgligt, men betydelsefullt. Och att han alltid kommer att titta efter mig och min cykel på Stockholms gator.

Sanningen är den att jag tittar efter er också. Jag passerar platserna som är våra, där luften dallrar och skimrar som såpbubbleväggar, brännmärkt av gårdagens vålnader. Jag vrider på huvudet. Böjer nacken och tittar upp mot era fönster. Följer en buss med blicken över bron - kanske är det just er den bär fram genom staden. Och när jag tar trapporna ner under jorden hoppas att jag att vi hamna på samma tåg. Att vi ska stöta på varandra, bara så där.

Det var visst aldrig vi. Inte på det sättet. Jag släppte er, för mig själv eller för någon annan. Eller så hade jag helt enkelt aldrig riktig rätt till er från första början. Men ni är ändå meningen med allt. Ni är musiken i mina steg över asfalten. När vi håller i varsin uppkopplad telefon är det nästan som att hålla varandra i handen. Kroppen känner era konturer, och när jag ser er följer mina fingrar osynligt dem i luften, eftersom jag inte får röra vid er.

Så mina ögon bläddrar förstrött efter er bland andras ryggtavlor. De följer vinden där den virvlar runt i främlingars hår som kunde vara ert. Och jag tänker att när vi till slut ses, så kommer det att vara som när Margot Tenenbaum möter Richie vid bussen.

Alla vet att det är allt eller inget. Och jag som inte vill ha allt, eller kan ge allt, eller får ge allt, går därför själv längs gatorna i sommarsnön.