Jag är lyckligt lottad. Jag har en lägenhet i precis min storlek. Jag kan bada i te högt över gatan. Man ska inte önska bort sitt förflutna. Min värk är som origamifigurer jag köpte för att de var så vackra, och försäljaren så påstridig. Jag var tvungen att ha dem, bara. Jag var tvungen att ha honom. Och nu river jag broarna emellan oss.
Jag tar andra för givna. Andra, som tittar på mig som kanske vore jag magisk. Jag skapar reliker och bygger altare. Jag ska inte gå ner i vikt. Kvinnor försöker alltid förflyktiga sig själva som hämnd. Men jag är inte dum. Jag älskade en man, som sträckte mig fler händer än stadens alla tiggare, och här står jag nu. Med ett hjärta som en tom säng. Som en omålad duk. Som läcker något vars lukt man känner ända ner på gatan.
- - -
Fritt efter Marty McConnell. Skönt att vara två.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar