Die Sonne

Söndag. Solens dag. Soliga dagar i Ryd. De bär något speciellt med sig till det annars tämligen...anspråkslösa bostadsområdet. Tegelfasaderna får nytt liv. De blekgrå/rosa färgerna förmår inte neutralisera den oförtrutet blå himlen. Spridda flaskor på marken reflekterar solens strålar.

Folk lagar sina skrotiga studentcyklar, står och pratar utanför HG:s brunch, går på promenad hand i hand. De soliga söndagarna i Ryd förlåter dina synder. I sin kravlösa existens är de är hopp om glömda misstag, återfunna tillhörigheter och nya chanser. De må lysa obarmhärtigt, men de vill dig bara väl. Välkommen till din nya framtid.

Nej.

Dagarna räcker inte till. Våra minuter och timmar krymper och flyr och kvar står vi med sömnbrist och travar av planer, måsten, ambitioner och människor.

Det gäller ju som bekant att prioritera. Men vad som bör stå överst på våra listor är det för få eller för många som kan säga. Och ibland kan man inte vara effektiv, rationell eller förnuftig. Ibland fastnar man på sängen, framför datorn eller i någons annas rum. Ibland lever man på nätterna utan att ta hänsyn till dagarna.

Stress och uppbokning ger mig ett svårslaget rus, men jag vet inte hur hälsosamt det är egentligen. Så länge jag har kontroll är jag nöjd. I slutändan är det bara sig själv man är skyldig något. Det går inte att skylla på någon annan. Ibland måste man välja. Det är ditt liv, där du har vetorätt. Och om inte det räcker, vill jag citera min medrevolutionär:

"Det finns alltid tid, även om det aldrig verkar så när man sitter och stressar upp sig på förhand. Det finns nätter, det finns panikeffektivitet, det finns bra ursäkter, det finns småfusk och det finns en viss känsla för när det precis inte hunnit bli för sent."

Vi säger så.

- - -

2006-10-12 18:46
Ibland tar magin över. Den kvällsbleka himlen med rökblå moln över skogsbrynet. Att resa, röra sig framåt. Vinden i håret eller vinden i hjärtat. Alla människor i världen: de som jag ser. De som jag känner. De som jag tänker på. När musiken sprider sig genom huvudet & kroppen & själen finns det inget annat ord. Magi.

Längtan skala 1:10000

Förra helgen var jag & Jonatan ute och körde MTB. Vi hittade till Vallaskogen och ett ihoptrasslat nätverk av småstigar, väl dugliga för vårt ändamål. Min kondition var nerkörd i botten, men solen sken och min Gary Fisher var glad att få släppas ut igen. Skogen var fin och bitvis kunde vi vika av från stigarna och cykla rakt ut bland träden. Och då kom det över mig. En känsla av upprymdhet och tomhet. En visshet och en längtan.

Något som inte ens en helt ny karriär i en helt ny stad kan bota. Något som, i motsats till vad jag trott, inte låter sig kompenseras av varken främmande världsdelar, studentliv, gitarrspel, nattliga äventyr eller volleybollmatcher och innebandypass.

Den där lukten av skog. Lera, fuktiga löv, rivsår, fuktigt kylig eller solstekt varm skogsluft som tvingas in i och ut ur lungorna. Diken att hoppa över, motsträviga sankmarker och risiga hyggen; höjder och sänkor och oledda vägval. Kollektivt enskild kamp, tävlingsmentalitet, tung andhämtning, lätt desperat förvirring och triumferande säkerhet. Jag, i ett blur av gröna, bruna, gula nyanser.

Det var ett år sedan. Nu är jag knappt en av dem längre. Men i förrgår kom jag tillbaka på en snabbvisit. Nylonkläderna på, kompassen i hand, tävling på Norra Fjället. Jobbigt, adrenalin, underbart! Fick granprickar på benen när jag pressade mig genom grönområden, började blöda näsblod och kände mig som en actionhjälte när jag hoppade nerför branter. Vad mer kan man begära?

Orienteringen passar dåligt i mitt liv just nu och blir bortprioriterad. Men den finns där, strax under huden, och gör sig påmind då och då. Jag kommer alltid tycka att sporter som inte är konditionskrävande, indivduella och utförda i naturen är bad cover versions av vad idrott kan vara när den är som bäst. Skogen är min vän att känna och fiende att kontrollera. Jag kommer tillbaka.

Unfinished Smoking

Minns du vad vi sa? (Hurra hurra) Har minnena förbleknat som en schlager från Moskva? (Hurra hurra) Du minns väl vad vi sa? Men ingeting är längre som det var…

...vilket är bra. Men jag tycker om att minnas.

Cirkus Miramar tar mig tillbaka till den förra begynnelsen, den nya staden och det nya livet. Sångerna låter som Vänersborg-Trollhättan, lent mörker, en tid oanad och främmande och farlig.

Det låter som te och ändlösa fikor, lajvare i läderrockar, Maggot Knapp, vind i mörkret, någon som stod på klaffbron och tittade ner i vattnet, en fest med haschrökare på övervåningen, cynismen och manifestet, ett begynnande RMPSNP och revolutionerna, Westgothafestivalen, Doktor Kosmos, en svåruppnådd strävan efter både alternativ verklighet och personlighet, att vackla mellan två olika världar/ideal och att långsamt välja den som ledde mig hit.

We were heading for the water
But we didn't see it yet
Margot said "left"
And we left

Linköping <-> Münster

Julia, jag saknar dig.
Du får komma hem från Tyskland nu.
Och du ska inte till Stockholm.
Jag behöver ju dig här.
Eller. Vi behöver varandra.