Längtan skala 1:10000

Förra helgen var jag & Jonatan ute och körde MTB. Vi hittade till Vallaskogen och ett ihoptrasslat nätverk av småstigar, väl dugliga för vårt ändamål. Min kondition var nerkörd i botten, men solen sken och min Gary Fisher var glad att få släppas ut igen. Skogen var fin och bitvis kunde vi vika av från stigarna och cykla rakt ut bland träden. Och då kom det över mig. En känsla av upprymdhet och tomhet. En visshet och en längtan.

Något som inte ens en helt ny karriär i en helt ny stad kan bota. Något som, i motsats till vad jag trott, inte låter sig kompenseras av varken främmande världsdelar, studentliv, gitarrspel, nattliga äventyr eller volleybollmatcher och innebandypass.

Den där lukten av skog. Lera, fuktiga löv, rivsår, fuktigt kylig eller solstekt varm skogsluft som tvingas in i och ut ur lungorna. Diken att hoppa över, motsträviga sankmarker och risiga hyggen; höjder och sänkor och oledda vägval. Kollektivt enskild kamp, tävlingsmentalitet, tung andhämtning, lätt desperat förvirring och triumferande säkerhet. Jag, i ett blur av gröna, bruna, gula nyanser.

Det var ett år sedan. Nu är jag knappt en av dem längre. Men i förrgår kom jag tillbaka på en snabbvisit. Nylonkläderna på, kompassen i hand, tävling på Norra Fjället. Jobbigt, adrenalin, underbart! Fick granprickar på benen när jag pressade mig genom grönområden, började blöda näsblod och kände mig som en actionhjälte när jag hoppade nerför branter. Vad mer kan man begära?

Orienteringen passar dåligt i mitt liv just nu och blir bortprioriterad. Men den finns där, strax under huden, och gör sig påmind då och då. Jag kommer alltid tycka att sporter som inte är konditionskrävande, indivduella och utförda i naturen är bad cover versions av vad idrott kan vara när den är som bäst. Skogen är min vän att känna och fiende att kontrollera. Jag kommer tillbaka.