Förrädaren

Idag bestämde jag mig för att orientera lite, på egen hand. Jag hade blivit taggad av O-camp och jag behövde ju träna, så jag greppade en karta och markerade diverse kontrollpunkter till en bana.

Det vara bara det att kartan var från 1982. På 25 år hade terrängen förändras en del. Markerna kring OK Kroppefjälls klubbstuga har aldrig varit kända för att vara särskilt finsprungna, och de senaste årens skogsindustri har knappast förbättrat saken. Ris och bröte överallt, lugna skogshöjder som förvandlats till illvillga hyggen, nytillkomna omarkerade vattendrag och stigar som för länge sedan gett upp sin existens...

Och mitt till en början glada humör kunde inte väga upp bristen på koncentration. Funderandes över kartritare, Jonas, Roskilde och Jonatans födelsedag, ständigt med en Mika-låt på hjärnan, förflyttade jag mig i ett tankspritt tempo genom terrängen.

Jag började ge upp ungefär när jag stod i en sankmark inne i ett tätt grönområde, och liksom varken kom framåt eller bakåt. Bara en vägg av unggranar som slöt sig tätt runt mig. Jag hade missat kontrollpunkten. Och det var ingen futtig liten punkthöjd, ingen svårsynlig sänka, ingen otydlig grop. Det var en sjö.

Muttrandes manrat "Skogen är min vän. Skogen är min vän. Skogen är min vän." tog jag mig så småningom hem, halkandes över blöta pinnar och trippandes över vassa stenar. Men när jag senare stod i duschen och betraktade mina hårt prövade, rödprickiga lår beordrade jag strängt mig själv att aldrig skriva en skogsromantisk blogg igen.

Förtydligande

För att exemplifiera vad jag menar i nedanstående inlägg skulle jag vilja att ni läser det här. Jag skrattar så jag dör! Bara termen "våldtäktsduscha" är to die for (med all respekt för alla som kan relatera till detta av olika vidriga anledningar). Fast jag älskar Özz Nujen. Men det är liksom inte relevant.

Alex och rastlösheten: två fenomen i tiden

Efter morgonstädningen av receptionen läste jag under mitt morgonsurfande Alex Schulmans blogg, en ovana nästan i klass med mitt svårtyglade begär att köpa förkastliga skvallertidningar (Veckans NU! matchar inte min personlighet) varje gång jag åker tåg en längre sträcka. Alex är en aftonbladetbaserad krönikör och bloggare med vidrig nätpersonlighet och en till synes osinlig vilja att provocera. Sin oförskämt välbesökta blogg uppdaterar han ett antal gånger om dagen med meningslösheter om sin vardag och förminskande kommentarer om sin föstmö. När han skriver något extra elakt eller svartlistar sina kändiskompisar och lämnar ut deras mobilnummer i bloggen brukar han bli inkallad till någon chef på Aftonbladet som hotar att lägga ner honom. Även dessa samtal publiceras naturligtvis omgående i Alex blogg.

Jag vet inte varför jag följer denna levande, skruvade dokusåpa, men någonstans uppskattar jag Alex humor. Ofta fångar han något på pricken med bara ett fåtal rader, ironin och självdistansen flödar och jag kan inte låta bli att fnissa när han skriver något förtäckt förnedrande om Ronnie Sandahl. Till samtidens tröst kan man nog också konstatera, särskilt efter dagens intervju i morgonpasset, att författarens nätpersonlighet skiljer sig en hel del från verklighetens.

- - -

Det jag egentligen tänkte skriva om var den oroande insikten om att det moderna livet har förvandlat mig till en rastlös, flackande människa med oförmåga att göra mindre än två saker åt gången. Jag har sedan länge upptäckt att jag gärna surfar, jobbar och MSN:ar parallellt; läser tidningen medans jag lagar mat; passar på att ringa samtal när jag skall ta mig någonstans och inte klarar av att sitta still och kolla på TV. Jag trodde dock att den lantliga lunken här på Dal skulle lugna ner mig litegrann.

Men idag när jag upptäckte Alex-intervjun på radion, och verkligen ville lyssna på den, kunde jag inte hänge mig åt aktiviteten helhjärtat, trots att det att några andra sysslor som jag borde ta mig för inte existerade. Vad skulle jag göra av händerna, vad skulle jag titta på? Jag försökte rita lite i Paint, men detta var föga tillfredsställande. Inspiration att rita på papper fanns inte heller. Inte ens när jag hämtade ett päron och började ägna mig åt det kunde jag sitta och lyssna på radion. Det slutade med att jag ströläste Alex-bloggen simultant med att jag hörde honom prata i P3. Något här är fundamentalt fel.

Hjältar. På riktigt.

Det kunde börjat bättre. Det var ingen höjdare att det smugit sig in förmodade missbrukare i Tångahallen, rotat i våra väskor, snott en del av dem och tagit med sig min laptop. Det var tungt att vi behövde skriva om alla aktivitetsgruppens dokument som utarbetats under vårens gång och föregående natt. Det var också något av en miss att hoppborgen gick sönder. Men det var O-camp, och vilket utrymme eller anledning finns det egentligen till uppgivelse då?

Det är något speciellt med O-camp, för fast folk jobbar kosntant, under fysisk och psykisk stress, sisådär 18 timmar om dygnet i sex dagar (det är sanslöst mycket), så är det ingen som gnäller. När någon efter en lång och hård dag strax före midnatt möts av beskedet att markägarna gett återbud med en dags varsel, och veckor av jobb gått förlorat, finns visserligen en skymt av panik i träningschefens ögon. Men det hindrar inte att folk stannar uppe hela natten, ritar om banor, åker till Trollhättan och trycker nya kartor, bankar på dörren till ett tryckeri på morgonen när färgpatronerna tagit slut, och genomför träningarna ändå - och jobbar sedan en hel dag till fram till småtimmarna, utan någon nattsömn alls.

Och alla är glada och snälla, och de kramas. Och när något behöver göras försöker folk aldrig slingra sig undan. Alla skitjobb, alla tidiga mornar, allt nattarbete. Det är aldrig några problem att få folk att ställa upp.

Det är så jäkla skönt. Allt blir liksom lättare, vilket medför att man själv inte skulle få för sig att gnälla heller. Oavsett om klockan är fyra på morgonen eller på eftermiddagen, om man ska springa i mossar och sätta ut kontroller eller om man skall sleva mat. Det är en sån milsvida skillnad mot andra samarbeten och projekt jag varit med om. När lägret var slut frågade jag lägerchefen, som tillskansat sig en imponerande totalsumma av 11 timmar nattsömn under lägerveckan, om det var skönt att allt var över, efetr nio månader av planering. "Tja", sa han "det är det väl kanske". För även om O-camp är sjukt jobbigt, så är slutsumman aldrig någon belastning. Det är en belöning.

Tack alla hjältar för en fantastisk vecka.

Som en perfekt och underbar lag

Jag minns en alternativ midsommar, i tält på Bore Kulle högt över sjön och med utsikt till oändligheten. Medhavd mat, kompisförälskelse och oanvända samtalsämnen som erövrades ett efter ett.

Nu är hon i Tyskland. Det ska hon fortsätta med, igen.

Jag minns en midsommar i husvagnen på tomten. Efter tre månaders frånvaro från varann visste jag att det speciella fanns kvar och aldrig skulle försvinna. Fast vi hade slitit på O-camp en vecka somnade vi inte förrän i gryningen.

Men nu tycks det där speciella ändå ha gått sönder.

Som i en dröm rör de sig långsamt bort från mig, med varsitt stadigt tag i mitt hjärta. Och jag vet inte vad som är mest taktiskt; att gå och hämta tillbaka det eller att försöka få dem att röra sig mot mig igen. Eller om det kanske är försent. Om den oförstörbara gravitationskraften är bruten. I så fall svävar jag fritt. En liten myra i kosmos.

(Och det gör ont i myran.)

Glassmaken sitter i X-kromosomen

Den är rosa. Den har en pinne fylld med ansiktsglitter. Dess viktigaste egenskap är, precis som för den tänka målgruppen, hur den ser ut och inte vad den innehåller. Den är Girlie, glassen för flickor.

Det är lika okej att göra en glass bara för tjejer som för alla andra oundvikligt uppdelade människogrupper i samhället. För alla vet ju att ens smak varierar med ens kön, hudfärg, sexuell läggning och klasstillhörighet. Vad sägs om följande lanseringar?

Nogger Africa - invandrarnas favorit, glassen för svarta. Det hörs ju på namnet?

Glace Gay - randig regnbågsglass i bögig förpackning, för den homosexuelle.

Lidingöstrut - gräddglass med champangesmak och guldrippel. För dig med en årsinkomst över en halv miljon kronor.

Jag är så trött på att människor tillskrivs vissa egenskaper på grund av sitt kön. Likheterna i muskelstyrka, hormoner, livssituation och intressen är betydligt större mellan pojkar och flickor i målgruppens ålder, än inom könen; det vill säga mellan flickor och kvinnor eller pojkar och män. Kan inte barn bara få vara...människor?

I en annan del av universum

Ligger och läser i Ulf Danielssons (upphovsman till kursen "Fysik för poeter" vid Uppsala universitet) fantastiska bok "Stjärnor och äpplen som faller". Om svarta och vita hål, kvantmekanik, tidsresor och den krökta rumtiden.

Sedan tar jag mig via Alex Schulmans blogg in på stureplan.se. Det kan inte vara samma värld. Det går inte.