Det kunde börjat bättre. Det var ingen höjdare att det smugit sig in förmodade missbrukare i Tångahallen, rotat i våra väskor, snott en del av dem och tagit med sig min laptop. Det var tungt att vi behövde skriva om alla aktivitetsgruppens dokument som utarbetats under vårens gång och föregående natt. Det var också något av en miss att hoppborgen gick sönder. Men det var O-camp, och vilket utrymme eller anledning finns det egentligen till uppgivelse då?
Det är något speciellt med O-camp, för fast folk jobbar kosntant, under fysisk och psykisk stress, sisådär 18 timmar om dygnet i sex dagar (det är sanslöst mycket), så är det ingen som gnäller. När någon efter en lång och hård dag strax före midnatt möts av beskedet att markägarna gett återbud med en dags varsel, och veckor av jobb gått förlorat, finns visserligen en skymt av panik i träningschefens ögon. Men det hindrar inte att folk stannar uppe hela natten, ritar om banor, åker till Trollhättan och trycker nya kartor, bankar på dörren till ett tryckeri på morgonen när färgpatronerna tagit slut, och genomför träningarna ändå - och jobbar sedan en hel dag till fram till småtimmarna, utan någon nattsömn alls.
Och alla är glada och snälla, och de kramas. Och när något behöver göras försöker folk aldrig slingra sig undan. Alla skitjobb, alla tidiga mornar, allt nattarbete. Det är aldrig några problem att få folk att ställa upp.
Det är så jäkla skönt. Allt blir liksom lättare, vilket medför att man själv inte skulle få för sig att gnälla heller. Oavsett om klockan är fyra på morgonen eller på eftermiddagen, om man ska springa i mossar och sätta ut kontroller eller om man skall sleva mat. Det är en sån milsvida skillnad mot andra samarbeten och projekt jag varit med om. När lägret var slut frågade jag lägerchefen, som tillskansat sig en imponerande totalsumma av 11 timmar nattsömn under lägerveckan, om det var skönt att allt var över, efetr nio månader av planering. "Tja", sa han "det är det väl kanske". För även om O-camp är sjukt jobbigt, så är slutsumman aldrig någon belastning. Det är en belöning.
Det är något speciellt med O-camp, för fast folk jobbar kosntant, under fysisk och psykisk stress, sisådär 18 timmar om dygnet i sex dagar (det är sanslöst mycket), så är det ingen som gnäller. När någon efter en lång och hård dag strax före midnatt möts av beskedet att markägarna gett återbud med en dags varsel, och veckor av jobb gått förlorat, finns visserligen en skymt av panik i träningschefens ögon. Men det hindrar inte att folk stannar uppe hela natten, ritar om banor, åker till Trollhättan och trycker nya kartor, bankar på dörren till ett tryckeri på morgonen när färgpatronerna tagit slut, och genomför träningarna ändå - och jobbar sedan en hel dag till fram till småtimmarna, utan någon nattsömn alls.
Och alla är glada och snälla, och de kramas. Och när något behöver göras försöker folk aldrig slingra sig undan. Alla skitjobb, alla tidiga mornar, allt nattarbete. Det är aldrig några problem att få folk att ställa upp.
Det är så jäkla skönt. Allt blir liksom lättare, vilket medför att man själv inte skulle få för sig att gnälla heller. Oavsett om klockan är fyra på morgonen eller på eftermiddagen, om man ska springa i mossar och sätta ut kontroller eller om man skall sleva mat. Det är en sån milsvida skillnad mot andra samarbeten och projekt jag varit med om. När lägret var slut frågade jag lägerchefen, som tillskansat sig en imponerande totalsumma av 11 timmar nattsömn under lägerveckan, om det var skönt att allt var över, efetr nio månader av planering. "Tja", sa han "det är det väl kanske". För även om O-camp är sjukt jobbigt, så är slutsumman aldrig någon belastning. Det är en belöning.
Tack alla hjältar för en fantastisk vecka.
1 kommentar:
Hej Gro!
Oj, vilket klockrent referat. Måste jag verkligen säga. Och som svar på din fråga till mig, så är svaret. Visst är det skönt. Att genomlida, genomföra och överträffa ett projekt, ett resultat är alltid sjukt skönt. Men Projekt som också ger en enorm värme oavsett uppgift oavsett tid som du säger är svårt att inte sakna. Som också du sa efteråt, "jag trodde inte att jag skulle räcka upp handen" så är de på något konstigt sätt ändå något man vill tillbaka till. För på hur många andra sätt kan man både utbyta sociala kontakter, få vänner för livet och växa flera meter som både ledare och människa samtidigt? Tack för en strålande vecka Gro. Du är grym. Vi alla är grymma. /Lägerchefen
Skicka en kommentar