Alex och rastlösheten: två fenomen i tiden

Efter morgonstädningen av receptionen läste jag under mitt morgonsurfande Alex Schulmans blogg, en ovana nästan i klass med mitt svårtyglade begär att köpa förkastliga skvallertidningar (Veckans NU! matchar inte min personlighet) varje gång jag åker tåg en längre sträcka. Alex är en aftonbladetbaserad krönikör och bloggare med vidrig nätpersonlighet och en till synes osinlig vilja att provocera. Sin oförskämt välbesökta blogg uppdaterar han ett antal gånger om dagen med meningslösheter om sin vardag och förminskande kommentarer om sin föstmö. När han skriver något extra elakt eller svartlistar sina kändiskompisar och lämnar ut deras mobilnummer i bloggen brukar han bli inkallad till någon chef på Aftonbladet som hotar att lägga ner honom. Även dessa samtal publiceras naturligtvis omgående i Alex blogg.

Jag vet inte varför jag följer denna levande, skruvade dokusåpa, men någonstans uppskattar jag Alex humor. Ofta fångar han något på pricken med bara ett fåtal rader, ironin och självdistansen flödar och jag kan inte låta bli att fnissa när han skriver något förtäckt förnedrande om Ronnie Sandahl. Till samtidens tröst kan man nog också konstatera, särskilt efter dagens intervju i morgonpasset, att författarens nätpersonlighet skiljer sig en hel del från verklighetens.

- - -

Det jag egentligen tänkte skriva om var den oroande insikten om att det moderna livet har förvandlat mig till en rastlös, flackande människa med oförmåga att göra mindre än två saker åt gången. Jag har sedan länge upptäckt att jag gärna surfar, jobbar och MSN:ar parallellt; läser tidningen medans jag lagar mat; passar på att ringa samtal när jag skall ta mig någonstans och inte klarar av att sitta still och kolla på TV. Jag trodde dock att den lantliga lunken här på Dal skulle lugna ner mig litegrann.

Men idag när jag upptäckte Alex-intervjun på radion, och verkligen ville lyssna på den, kunde jag inte hänge mig åt aktiviteten helhjärtat, trots att det att några andra sysslor som jag borde ta mig för inte existerade. Vad skulle jag göra av händerna, vad skulle jag titta på? Jag försökte rita lite i Paint, men detta var föga tillfredsställande. Inspiration att rita på papper fanns inte heller. Inte ens när jag hämtade ett päron och började ägna mig åt det kunde jag sitta och lyssna på radion. Det slutade med att jag ströläste Alex-bloggen simultant med att jag hörde honom prata i P3. Något här är fundamentalt fel.