När man prövat allt. När det inte finns några alternativ kvar. När ens ambitioner sköljts bort av en flod av te, MSN, bloggar, gitarrer och slösurf. Då går man till HumSam.
Det är det Humanistisk-Samhällsvetenskapliga biblioteket här på universitetet. Det är en fantastisk plats; med tysta läsesalar, ett oändligt antal rum/våningar/utrymmen, och naturligtvis hyllmeter efter hyllmeter efter hyllmeter med kunskap. Men det bästa av allt är de rader av upplysta bås, där man kan sitta och studera i avskiljdhet, på samma gång som man delar sina vedermödor med en massa andra i samma situation.
Här finns små flickor med stora juridikböcker fullproppade med färggranna flikar. Här finns laptops och hörlurar. Här finns böjda ryggar, understruken text och halvfyllda vattenflaskor. Men ingen mat, inga höga ljud, inget prat och ingen lukt förutom den karakteristiska, kultiverade och nästan mytiska bokdoften. Luften är så tjock av flit att den går att skära med kniv.
När man går hit vet man att det är allvar. Man stänger av mobilen och datorns trådlösa nätverk. Nu jäklar ska här skrivas. Deadline imorgon!
torsdag, november 29, 2007
tisdag, november 27, 2007
Studieresultat
Så här såg det alltså ut när pepparkakshuset bakades. Bilden ovan togs av Sally, och på Facebook kommenterade jag den med att jag och Jonas ser ut som glada tolvåringar.
Han genmälde med att verket sedemera också såg ut att vara skapat av små barn i den åldern. Jag förstår inte varför?
En känd byggnad i Ryd! Kan du gissa vilken?måndag, november 26, 2007
Studentens lyckliga dar
Att stiga upp klockan 06.50 är aldrig något en student på filosofiska fakulteten uppskattar, men när jag, Sally och Lisa fyrtio minuter senare satt på den morgontrötta linje 213 mot Malmslätt med anteckningsblocken i högsta hugg, kände jag mig ändå priviligerad. Det var vad man kunde kalla "en vanlig måndagsmorgon"; små snöflingor yrde i halvmörkret utanför rutorna och folk satt på sina säten och läste gäspandes Extra Östergötland på väg till jobb och skola.
Man kan tycka att det inte hör en vanlig måndagsmorgon till att sprida ut sig i en stadsbuss och under en timmes tid observera hur folk beter sig i sin (brist på) interaktion med omgivningen. Men för mig, en student på det kognitionsvetenskapliga programmet, så kan en måndagsmorgon kan bestå av allt från etnografiska fältstudier eller litteraturseminarium, till att programmera ett spel eller vara början på en ledig dag. Och det var just denna avsaknad av förutsägbarhet som fick mig att känna mig lyckligt lottad.
Åtminstone tills jag en halvtimme in i bussresan blev åksjuk av allt antecknande.
Jag uppskattar verkligen den fullständiga frihet mången student åtnjuter. Veckorna och helgerna går in i varann, om man så vill, en stor del av tiden kan disponeras på egen hand, och man får en känsla av att man kan göra ungefär vad man vill med sin tillvaro. Det behöver inte innebära att man reser till Kambodja, byter religion eller går ut sex dagar i veckan, det är mer känslan av valfrihet och att slippa ta hänsyn som ger någonting. Att därtill få baka pepparkakshus, göra minnestest, gå på gymnastiklektion, spela Risk och intervjua barn - allt in the name of science, är oslagbart.
säkerligen kommer man till en punkt där man önskar mer struktur i tillvaron och är trött på att vara fri och rotlös, men då är det väl dags att gå vidare. Och naturligtvis kan all denna valfrihet ingjuta stor ångest i våra hjärtan över att göra rätt val. Men det finns det andra texter som avhandlar.
Man kan tycka att det inte hör en vanlig måndagsmorgon till att sprida ut sig i en stadsbuss och under en timmes tid observera hur folk beter sig i sin (brist på) interaktion med omgivningen. Men för mig, en student på det kognitionsvetenskapliga programmet, så kan en måndagsmorgon kan bestå av allt från etnografiska fältstudier eller litteraturseminarium, till att programmera ett spel eller vara början på en ledig dag. Och det var just denna avsaknad av förutsägbarhet som fick mig att känna mig lyckligt lottad.
Åtminstone tills jag en halvtimme in i bussresan blev åksjuk av allt antecknande.
Jag uppskattar verkligen den fullständiga frihet mången student åtnjuter. Veckorna och helgerna går in i varann, om man så vill, en stor del av tiden kan disponeras på egen hand, och man får en känsla av att man kan göra ungefär vad man vill med sin tillvaro. Det behöver inte innebära att man reser till Kambodja, byter religion eller går ut sex dagar i veckan, det är mer känslan av valfrihet och att slippa ta hänsyn som ger någonting. Att därtill få baka pepparkakshus, göra minnestest, gå på gymnastiklektion, spela Risk och intervjua barn - allt in the name of science, är oslagbart.
säkerligen kommer man till en punkt där man önskar mer struktur i tillvaron och är trött på att vara fri och rotlös, men då är det väl dags att gå vidare. Och naturligtvis kan all denna valfrihet ingjuta stor ångest i våra hjärtan över att göra rätt val. Men det finns det andra texter som avhandlar.
lördag, november 24, 2007
Jag ska samla mina köpoäng och sen flyttar jag till T1...
...om jag så ska vänta hela mitt liv så ska jag fan till T1
De ringde från kollektivet i T1 som jag varit och tittat på för en vecka sedan, och sa att jag hade fått det. Och hur smickrad jag än var över att ha blivit vald steg paniken brännande från magen upp till hårfästet; jag skaffade betänketid till nästa dag vid lunchtid, lade på och samlade till panikmöte med Jonatan.
Tankarna som den här hösten handlat om skulle samlas och och det avgörande valet göras. Alla dessa timmar jag gnällt, pratat, vägt fördelar mot nackdelar, frågat och funderat skulle destilleras till en framtid. Efter ett par timmars till synes resultatlöst samtal som ibland växlade spår till andra ämnen, insåg jag att ett beslut vuxit fram av sig själv, och det var dags att sluta tänka och istället ge efter.
Okej okej, dags för lite klarspråk kanske, låt oss lämna de kryptiska formuleringarna ett tag: Hur mycket jag än personligen tror på vår utbildning, tycker jag det är fruktansvärt jobbigt att gå i en klass som haft 50% avhopp. Och att folk är oambitiösa, släpar kurser efter sig och precis klarar sina tentor, kanske. Jag tyckte det var så jobbigt att folk kändes så långt bort och att vårt gäng liksom lösts upp utan att jag märkt det. Och att den enda som verkade sakna det var jag. Att jag liksom inte tycktes passa in här längre och att staden & tillvaron gått från glänsande perfektion till att knaka i fogarna, på något obegripligt sätt. Dessutom återupptog jag en gammal dröm och visste inte om det var en utbildning att satsa på eller bara något jag alltid återvänt till i stunder av tvivel och grubblerier.
Jag satt i mitt korridorsrum och försökte få rätsida på tillvaron och på diverse ackord på gitarren, och ut strömmade E-mollen och Linköpingssonen Winnerbäcks texter
Den stan hade inga visioner
inga öppna hav, ingen kust
inga salta historier i väggarna
inga svindlande höjder, ingen lust
Och allt kändes så manifesterat.
Men nej. Nu är mitt beslut taget. Jag ska inte jobba i ett halvår för att få arbetslivserfarenhet. Jag ska inte bli psykolog. Jag ska inte flytta till Göteborg. Det jag har här är för bra.
Jag byter ut E-moll mot A-moll, och låter Winnerbäck istället sjunga
jag blir väl kvar här i stan vid Stångån
Och sen skippar jag mollen överhuvudtaget och börjar nynna på fadderiets första gyckel, det som vi skrev på "We're from Barcelona", och som handlade om hur man flydde det skabbiga studentryd för ett lyxigare område (Jag älskar narcissismen i att kunna citera sig själv i sina bloggrubriker). Jag ska bo i kollektiv! Jag ska få en diskmasin! Och tvättmaskin! Och ett riktigt kök!
Avslutningsvis vill jag tacka de personer som lyssnat och/eller gjort min höst mycket, mycket bättre när allt känts tungt:
Jonas, Julia, Jonatan, Mamma, Pappa, Katta och Holgerspexets kostymgrupp.
De ringde från kollektivet i T1 som jag varit och tittat på för en vecka sedan, och sa att jag hade fått det. Och hur smickrad jag än var över att ha blivit vald steg paniken brännande från magen upp till hårfästet; jag skaffade betänketid till nästa dag vid lunchtid, lade på och samlade till panikmöte med Jonatan.
Tankarna som den här hösten handlat om skulle samlas och och det avgörande valet göras. Alla dessa timmar jag gnällt, pratat, vägt fördelar mot nackdelar, frågat och funderat skulle destilleras till en framtid. Efter ett par timmars till synes resultatlöst samtal som ibland växlade spår till andra ämnen, insåg jag att ett beslut vuxit fram av sig själv, och det var dags att sluta tänka och istället ge efter.
Okej okej, dags för lite klarspråk kanske, låt oss lämna de kryptiska formuleringarna ett tag: Hur mycket jag än personligen tror på vår utbildning, tycker jag det är fruktansvärt jobbigt att gå i en klass som haft 50% avhopp. Och att folk är oambitiösa, släpar kurser efter sig och precis klarar sina tentor, kanske. Jag tyckte det var så jobbigt att folk kändes så långt bort och att vårt gäng liksom lösts upp utan att jag märkt det. Och att den enda som verkade sakna det var jag. Att jag liksom inte tycktes passa in här längre och att staden & tillvaron gått från glänsande perfektion till att knaka i fogarna, på något obegripligt sätt. Dessutom återupptog jag en gammal dröm och visste inte om det var en utbildning att satsa på eller bara något jag alltid återvänt till i stunder av tvivel och grubblerier.
Jag satt i mitt korridorsrum och försökte få rätsida på tillvaron och på diverse ackord på gitarren, och ut strömmade E-mollen och Linköpingssonen Winnerbäcks texter
Den stan hade inga visioner
inga öppna hav, ingen kust
inga salta historier i väggarna
inga svindlande höjder, ingen lust
Och allt kändes så manifesterat.
Men nej. Nu är mitt beslut taget. Jag ska inte jobba i ett halvår för att få arbetslivserfarenhet. Jag ska inte bli psykolog. Jag ska inte flytta till Göteborg. Det jag har här är för bra.
Jag byter ut E-moll mot A-moll, och låter Winnerbäck istället sjunga
jag blir väl kvar här i stan vid Stångån
Och sen skippar jag mollen överhuvudtaget och börjar nynna på fadderiets första gyckel, det som vi skrev på "We're from Barcelona", och som handlade om hur man flydde det skabbiga studentryd för ett lyxigare område (Jag älskar narcissismen i att kunna citera sig själv i sina bloggrubriker). Jag ska bo i kollektiv! Jag ska få en diskmasin! Och tvättmaskin! Och ett riktigt kök!
Avslutningsvis vill jag tacka de personer som lyssnat och/eller gjort min höst mycket, mycket bättre när allt känts tungt:
Jonas, Julia, Jonatan, Mamma, Pappa, Katta och Holgerspexets kostymgrupp.
tisdag, november 20, 2007
torsdag, november 08, 2007
Idag är en stor dag
Inte bara för att jag äntligen fått slänga alla mina AI-papper (eftersom jag fick VG på tentan!)
Eller för att jag faktiskt lyckats köpa en vinterjacka som jag kanske är nöjd med.
Eller för att Studentbostäder slutligen lyckades laga min persienn (efter två månader).
Utan för att jag kände mig glad igen.
Trots att det är november.
Och att jag fortfarande bara vill ifrån min korridor.
Och att jag provade kläder halva dagen och därmed led av storartad provrums/fulhets/tjockångest.
Och att ingen stor sak egentligen har förändrats.
Men det var trevligt att jobba med projektgruppen. Jag pratade några ord med Joel för första gången på evigheter. Oscar kramades. Jonatan skickade snälla sms. Och Katta ringde när hon såg mig gå förbi hennes arbetsplats fönster på stan, bara för att säga hej. För det är det enda jag bryr mig om. Att känna tillhörighet är allt jag någonsin velat.
Eller för att jag faktiskt lyckats köpa en vinterjacka som jag kanske är nöjd med.
Eller för att Studentbostäder slutligen lyckades laga min persienn (efter två månader).
Utan för att jag kände mig glad igen.
Trots att det är november.
Och att jag fortfarande bara vill ifrån min korridor.
Och att jag provade kläder halva dagen och därmed led av storartad provrums/fulhets/tjockångest.
Och att ingen stor sak egentligen har förändrats.
Men det var trevligt att jobba med projektgruppen. Jag pratade några ord med Joel för första gången på evigheter. Oscar kramades. Jonatan skickade snälla sms. Och Katta ringde när hon såg mig gå förbi hennes arbetsplats fönster på stan, bara för att säga hej. För det är det enda jag bryr mig om. Att känna tillhörighet är allt jag någonsin velat.
tisdag, november 06, 2007
I det typiskt förortstorftiga Ryd centrum ser jag en ful, korthårig, medelålders kvinna sitta ensam på en bänk och tomt titta på ingenting utanför för spel- och tobaksaffären. Hon är kraftigt överviktig och det finns rosa-vitt kladd runt hennes halvöppna mun. I handen håller hon en halv skumtomte.
Då tänker jag på när jag och Katta satt i hennes soffa med en låda dylikt godis framför oss häromkvällen, och hur vi drack te och skrattade åt mitt konstiga påfund att doppa skumtomtarna i den varma drycken.
Jag tänker på att jag tror att jag vet precis vad som spelar roll här i tillvaron.
Och på att jag mår dubbelt dåligt; dels för att mitt hjärta kramas ihop vid åsynen av kvinnan på bänken, och dels för att jag känner mig så överlägsen henne.
Då tänker jag på när jag och Katta satt i hennes soffa med en låda dylikt godis framför oss häromkvällen, och hur vi drack te och skrattade åt mitt konstiga påfund att doppa skumtomtarna i den varma drycken.
Jag tänker på att jag tror att jag vet precis vad som spelar roll här i tillvaron.
Och på att jag mår dubbelt dåligt; dels för att mitt hjärta kramas ihop vid åsynen av kvinnan på bänken, och dels för att jag känner mig så överlägsen henne.
söndag, november 04, 2007
Ge fan i mig och mina trosor
Förra gången, strax efter NolleP, när någon stal alla mina nytvättade underkläder i tvättstugan berättade jag det som en till lika delar rolig och förfärande anekdot. Sedan suckade jag och köpte nya för ett antal hundra kronor.
I gränsen mellan igår natt och idag morgon, närmare bestämt vid 6-snåret, efter en spexfest och en kall cykeltur med en mycket trött Sally genom Rydsskogen, klapprade jag ner i tvättstugan för att ta hand om de kläder som jag inte hunnit hänga upp tidigare under dagen. De låg delvis i den korg jag placerat dem i, delvis genomrotade och utspridda på ett bord. Och alla underkläderna var borta. Igen.
Jag har ingen lust att spekulera i varför. Det skulle göra mig om möjligt än mer dyster. Men det är nog dags att ta sig ifrån Ryds Allé 9 snart. Jag är trött på att aldrig få vara ifred i köket. Trött på att ha dåligt samvete för att jag inte orkar socialisera. Trött på utbytingarna som inte kan sopsortera. Trött på att min personliga yta hela tiden inkräktas på.
Jag vill, till slut, verkligen flytta ifrån korridorslivet. Men med brustna kollektivplaner vet jag inte riktigt hur och med vem. För jag är trots allt inte beredd att betala 1000 kronor mer i månaden för en liten kokvrå och 5 kvadrat mer än vad jag har nu.
I gränsen mellan igår natt och idag morgon, närmare bestämt vid 6-snåret, efter en spexfest och en kall cykeltur med en mycket trött Sally genom Rydsskogen, klapprade jag ner i tvättstugan för att ta hand om de kläder som jag inte hunnit hänga upp tidigare under dagen. De låg delvis i den korg jag placerat dem i, delvis genomrotade och utspridda på ett bord. Och alla underkläderna var borta. Igen.
Jag har ingen lust att spekulera i varför. Det skulle göra mig om möjligt än mer dyster. Men det är nog dags att ta sig ifrån Ryds Allé 9 snart. Jag är trött på att aldrig få vara ifred i köket. Trött på att ha dåligt samvete för att jag inte orkar socialisera. Trött på utbytingarna som inte kan sopsortera. Trött på att min personliga yta hela tiden inkräktas på.
Jag vill, till slut, verkligen flytta ifrån korridorslivet. Men med brustna kollektivplaner vet jag inte riktigt hur och med vem. För jag är trots allt inte beredd att betala 1000 kronor mer i månaden för en liten kokvrå och 5 kvadrat mer än vad jag har nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)