Inte bara för att jag äntligen fått slänga alla mina AI-papper (eftersom jag fick VG på tentan!)
Eller för att jag faktiskt lyckats köpa en vinterjacka som jag kanske är nöjd med.
Eller för att Studentbostäder slutligen lyckades laga min persienn (efter två månader).
Utan för att jag kände mig glad igen.
Trots att det är november.
Och att jag fortfarande bara vill ifrån min korridor.
Och att jag provade kläder halva dagen och därmed led av storartad provrums/fulhets/tjockångest.
Och att ingen stor sak egentligen har förändrats.
Men det var trevligt att jobba med projektgruppen. Jag pratade några ord med Joel för första gången på evigheter. Oscar kramades. Jonatan skickade snälla sms. Och Katta ringde när hon såg mig gå förbi hennes arbetsplats fönster på stan, bara för att säga hej. För det är det enda jag bryr mig om. Att känna tillhörighet är allt jag någonsin velat.
1 kommentar:
Tillhörighet är allt.
För tillhörigheten offrar vi allt.
Det har jag gjort i varje fall.
Skicka en kommentar