Att stiga upp klockan 06.50 är aldrig något en student på filosofiska fakulteten uppskattar, men när jag, Sally och Lisa fyrtio minuter senare satt på den morgontrötta linje 213 mot Malmslätt med anteckningsblocken i högsta hugg, kände jag mig ändå priviligerad. Det var vad man kunde kalla "en vanlig måndagsmorgon"; små snöflingor yrde i halvmörkret utanför rutorna och folk satt på sina säten och läste gäspandes Extra Östergötland på väg till jobb och skola.
Man kan tycka att det inte hör en vanlig måndagsmorgon till att sprida ut sig i en stadsbuss och under en timmes tid observera hur folk beter sig i sin (brist på) interaktion med omgivningen. Men för mig, en student på det kognitionsvetenskapliga programmet, så kan en måndagsmorgon kan bestå av allt från etnografiska fältstudier eller litteraturseminarium, till att programmera ett spel eller vara början på en ledig dag. Och det var just denna avsaknad av förutsägbarhet som fick mig att känna mig lyckligt lottad.
Åtminstone tills jag en halvtimme in i bussresan blev åksjuk av allt antecknande.
Jag uppskattar verkligen den fullständiga frihet mången student åtnjuter. Veckorna och helgerna går in i varann, om man så vill, en stor del av tiden kan disponeras på egen hand, och man får en känsla av att man kan göra ungefär vad man vill med sin tillvaro. Det behöver inte innebära att man reser till Kambodja, byter religion eller går ut sex dagar i veckan, det är mer känslan av valfrihet och att slippa ta hänsyn som ger någonting. Att därtill få baka pepparkakshus, göra minnestest, gå på gymnastiklektion, spela Risk och intervjua barn - allt in the name of science, är oslagbart.
säkerligen kommer man till en punkt där man önskar mer struktur i tillvaron och är trött på att vara fri och rotlös, men då är det väl dags att gå vidare. Och naturligtvis kan all denna valfrihet ingjuta stor ångest i våra hjärtan över att göra rätt val. Men det finns det andra texter som avhandlar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar