Luften bor i mina steg

It's hard to stay mad, when there's so much beauty in the world. Sometimes I feel like I'm seeing it all at once, and it's too much, my heart fills up like a balloon that's about to burst... And then I remember to relax, and stop trying to hold on to it, and then it flows through me like rain and I can't feel anything but gratitude for every single moment of my stupid little life.
ur American Beauty

Ja, det var det där med den nya eran. Så som jag förutspådde har den nu kommit. När jag nyss lämnade städölen och klev ut genom [hg]:s portar, var det ljust ute. Inte bara lite gryningsskimmer; nej, det var ljust! Hela natten har passerat medan jag vistats inne i den gamla Herrgården. För bara två veckor sedan var det becksvart vid samma tidpunkt; apokalypsens tropiska fåglar ni vet. Men nu smälter istället ljum värme stadens drivor och det luktar på ett nytt sätt. Så den nya tiden som nalkades, det var ju våren såklart - att jag inte förstod det tidigare!

(Och den där känslan som jag har längtat efter i flera år, den har kommit nu. Men jag mindes inte att besvikelsen kunde svida så... Jag mindes inte tankens fixering och kroppens uppror. Och jag mindes inte hur jag alltid blir, hur jag vänder bort min blick och förlorar chans efter chans.)

Det är en vanlig föreställning att lycka finns i ena änden av en skala, och olycka i den andra. Men det är en missuppfattning; lycka och olycka är bara två sidor av samma mynt. Motpolerna består istället av stark sinnesrörelse respektive likgiltighet. De gånger jag känt ren lycka som starkast har jag samtidigt haft en förnimmelse av att steget över gränsen varit hårfint. Eufori är tätt sammankopplat med vemod, kanske för att ju mer vi uppskattar tillvaron, desto smärtsammare är det att den en dag kommer förändras eller ryckas ifrån oss. Sorg och glädje svider på liknande sätt i bröstet, de är känslor så stora att man nästan inte står ut med att bära dem, de tangerar bristningsgränsen. Därför kan något vara så vackert att det gör ont och man bara vill gråta, och därför kan vemodet och smärtan ha en tjusande gloria.

Ofta när jag cyklar till universitetet på morgonen numera kan jag känna en sådan intensiv lycka över hur vackert allt är. Över att världen finns och är fantastisk, naturens vilda obändliga skönhet, människorna som alla lever sina liv i sina egna mikromakrouniversum, och vi bor på en otrolig planet i ett hav av rymd, och förgängligheten är så stor och så påtaglig. Det bara strömmar energi genom kroppen och Håkan Hellström - magin/tragedins mästare - kvider jag vill ju bara sjunga...AAAHHH....Katariiiiiiina i mina öron och fartvinden strömmar över mitt ansikte, och då sluter jag ögonen och blundar nerför Vallabacken, det kittlar i magen och hjulen rullar fortare och fortare och det är så skönt, gör så ont, och när jag öppnar ögonen kan jag inte känna annat än total, destillerad lycka över att få finnas till, i några sekunder.

Som en avslutning. På vad?

Det är morgon, det är sol, och det är skärtorsdag. Det känns väldigt bra. På något sätt känns det som lugnet före stormen. Efter påsk är det maratonplugg för min del, då skall jag köra hårdare än vad jag någonsin har gjort, för det måste helt enkelt gå, jag måste klara tentan i Makroekonomi som lämpligt nog infaller direkt efter min vecka i Tyskland. Sen är det lite inlämningstjafs och KVTILL-projekt på det, men som jag sa det måste, det kommer att gå.

Det känns som om en ny tid är i antågande. Inte bara för att våren kommer (jodå, jag ser den genom snön, den är oundvikligen påväg). Instinkten säger mig att efter påsklovet börjar något nytt. Jag vet inte vad. Men jag ser det an med tillförsikt.

Framtiden brer ut sig, sådär som den alltid gör, hand i hand med nuet. Vissa saker känns så bra. som att dansa Afrikansk dans och basta med Sally. En institution. Och det frusna håret som sedan klirrar runt öronen. Vad framtiden beträffar kommer jag till Tyskland och Holland denna vår, men sommarens tågluff ser inte ut att bli av. Min potentiella reskumpan Katie får inte ledigt i tid från sitt jobb tyvärr. Det är synd, även om det var något jag var beredd på. Man tycker att jag skulle kunna hitta någon annan att resa med, men det är inte så lätt. Folk har så mycket saker för sig. Och vill leva sina liv, på sina premisser. Såklart! Jag med. Det är så vi lever nu. Men det blir svårare att skarva ihop våra drömmar.

Nu blir det Dalsland! Det ska bli fint.

Walk the line

Att plugga mer eller mindre konstant på campus från 08.30 till 19, fast man preis gjort sina tentor. Att göra upp en tidsplan för det kommande KVTILL-projektet och se sin vår krympa till oigenkännlighet. Att somna på bänken i café Ellen på kvartsrasten innan lektionen klockan 17.

Att veta att man ständigt ständigt ligger efter. Att känna hur paniken kryper i hårfästet och att vara för kall och för varm på samma gång.

Att se snön förvandla våren till slask, att cykla genom den utan stänkskärm. Att komma hem och vara för slut för att göra någonting överhuvudtaget. Att känna hur ont det gör i ögonen och att det inte finns någon lust över.

När ens roliga framtidsplaner mest känns jobbiga. Och när är det där som man hoppats på, någonstans längst inne, den där gnistan som varit så fin några veckor, slutgiltigt verkar ha reducerats till annat än dagdrömmar.

Vad gör man då? Då bara fortsätter man att drömma; om solen och livet och kärleken. Man har en plan. Och man tar upp sin gitarr och slår några håglösa ackord. Testar sin nya i allra högsta grad stapplande förmåga till melodispel: ...because you're mine, I walk the line.

Var är mästarinnorna? - kulturreferat från huvudstaden

Vem ska bort?

Helgen spenderades i Stockholm hos moster Ylva, vilket var utomordentligt trevligt av många anledningar. Till exempel var det kul att umgås med min moster på tu man hand för första gången, och givande att lära sig att hitta i åtminstone de centrala delarna av stan. När jag och Katie var i huvudstaden i höstas kunde ingen av oss hitta till Sergels torg från Centralen, ett exempel som generande tydligt åskådliggör hur det låg till med mina spatiala kunskaper om stället. Men idag kunde SJ:s regionaltåg dra mig över Norrmalm, Gamla stan, Söder som en ny människa...

Helgen innebar också att studentlivet avbröts av lite välbehövlig kultur. På fredagen gick vi på Chinateatern och såg Dr Jekyll & Mr Hyde i musikalform. Det var mycket imponerande att se hur Mikael Samuelsson bytte gestalt efter vilken figur som för tillfället besatte hans kropp, och hur dekoren även den ständigt skiftade form på de mest finurliga sätt. Som kostymare i Holgerspexet lade jag särskilt märke till de fantastiska - lägg väl märke till fantastiska, inte nödvändigtvis...snygga - kläderna. Man hade inte sparat på glitter och tyg!

På lördagen besökte vi på Moderna Muséets tillfälliga Andy Warhol-utställning. Det mest bestående intrycket för mig var - den oavsedda (?) - känslan av latent ångest och osäkerhet som alla filmer, bilder och foton i kombination tycktes förmedla. Bilden av Warhol som framgångsrik och känd popkonstnär övergick mer till en djupt olycklig figur.

När eftermiddag blivit kväll promenerade vi till Stadsteatern och uppsättningen Mästaren och Margarita. Sovjetisk surralism till trots var det inte särskilt svårt att hänga med i handlingen, och flera skådespelarinsatser var lysande.

De enda som erbjudit besvikelse denna händelserika helg är kvinnorna, eller möjligen kvinnoporträtten. Dr Jekylls gemål Emma - mer än lovligt vän och personlighetslös - vigde hela sin tillvaro åt att tråna efter en redan från början tvivelaktig forskare som bara hängde i sitt labb och vägrade ta emot besök dagarna i ända. Sedan fick han ytterligare en kvinna på fall, trots att han ägnade större delen av sin tid åt att sinneslöst slitas mellan inre viljor och mörda folk. Margaritas enda kall här i världen tycktes vara att höja upp sin älskare, Mästarens, roman till skyarna. För att få träffa honom offrade hon sin själ till djävulen och blev en mäktig häxa på kuppen, men föredrog i slutändan ändå att sitta hängande över sin pojkväns axel och läsa hans roman. Då finner vi en betydligt mer färgstark figur i Valerie Solanas - den ut i fingerspetsarna rabiata feministen som sköt Warhol och därmed nästan lyckades döda honom. Och hon gav blanka fan i hans verk, det var för att han vägrade ersätta hennes manuskript som han slarvat bort som hon sköt. Men med tanke på att hon avrundade sitt liv med diverse mentalsjukhus, droger och prostitution slutar hon ändå som ett offer. Så var skildras de solitära, för sin egen skull framgångsrika, egocentriska kvinnorna? Var finns de kvinnliga genierna? Man tröttnar på alla dessa mästare.

Skräckscenario: Myspyspension

Eftersom vi tillhör människorrasen, den art det är förunnat att mentalt kunna resa i tiden och därmed föreställa sig framtiden, kommer samtalsämnet Pensionärer och Piercingar, eller ännu hellre Pensionärer och Tatueringar, upp med jämna mellanrum. Nu senast i sektionsrummet till exempel, lunch-lästes en artikel i Extra Östergötland, som handlade om diverse extrema kroppsmodifikationer. Till exempel berättades det om mannen som skurit av sina bröstvårtor för att sedan sy fast dem på ryggen (först hade han burit dem i öronen i små plastkapslar, men hade enligt utsago tröttnat efter ett par veckor), och om den halvårs adrenalinkick man tydligen får av att köra in två krokar i huden över skulderbladen och sedan hänga i dem i taket i ett par timmar.

Hur som helst. Folk började efter ett tag föreställa sig hur dessa macho/masochistiska personer skulle vara som gamlingar. Skrumpna tantstjärtar med kinesiska tecken inristade, hängande bröstvårtor med silverringar i, tatueringar rynkade till oigenkännlighet. You get the idea. I allmänhet är det populärt att föreställa sig morgondagens pensionärer, och fnittra åt att de kommer lyssna på Iron Maiden (wait, de gör de ju nästan redan - hur länge har inte det där jäklarns bandet funnits egentligen?) och nätdejta. Och gärna förfasa sig - så ska ju inte en riktig farmor vara!

Men vänner; det är inte däri problemen ligger. Utveckling är en mänsklig grundförutsättning som inte bör fråntas folk bara för att de passerar gammelmansstrecket. Istället är det stillösheten som präglar dagens ungdom som kommer bli de framtida pensionärernas verkliga fall i aktning. Blunda en stund och föreställ dig en herre elller dam i sjuttiofemårsåldern. Hur ser hen ut? Hon - permanentat vitt hår, pärlor, lite för solbrända strumpbyxor och en kjol nedanför knät, eller kanske en blommig klänning? Han - gubbkeps, en stickad tröja, byxor med pressveck och svarta blanka skor? Med rätta gammalmodigt, med allt ett utmärkt exempel på stil och smak!

Men häromdagen när jag cyklade hem från universitetet möttes jag av en helt annan syn. Det var en tant på promenad med rullator - och mysbyxor. Och det såg så sorgligt ut! Vi vet alla hur skönt det är att glida ner till frukosten i en schleten collegetröja, eller i någons soffa en söndag i bästa mjukisbyxorna. Att bära dylika kläder på stan är inte snyggt, men på en fjortonårings rumpa funkar det liksom och är ursäktat. Men på gamlingar, utanför hemmets lugna vrå. En vårdag då solen skiner obarmhärtigt. Då möter det ens ögon på ett oförklarligt sätt som bara får en att vilja gråta. Jag tror det är över uppgivenheten det utstrålar.

Jag tycker att gamla människor kan vara väldigt vackra. Under förutsättning att de 1) inte låtsas vara 20 år yngre än de är och 2) visar ett visst intresse för sin frächör och sin stil, under rådande omständigheter. Och det är det som är så fint med alla dessa gubbar i pressveckade byxor. De håller stilen. Men jag fasar för den framtid där alla pensionärer lodar runt i träningsoverall, bara för att det är bekvämast så. Som om det inte spelade någon roll. Som om det ändå var kört.

Apokalypsens tropiska fåglar

Klockan är någonstans mellan fem och sex, mellan sent om natten och tidigt om morgonen, när vi tre cyklar hem mot Irrblosset på den genväg som jag trodde jag var ensam att beträda men som jag nu gladeligen delar. Trots att det är mars första dag, trots den tillfälliga snön som fallit under natten och trots det fortfarande kompakta mörkret hörs fågelsång från träden som kantar vår väg. Den av oss som har fått i sig några städ-öl för mycket (inte jag) ropar Tropiska fåglar! Det är tropiska fåglar! och påbörjar en lagom slirig diskussion om växthuseffekten. Och trots att det är en sån där magisk och overklig natt, knyter sig min mage så som den alltid gör.

Jag är så rädd för att allt ska gå sönder. Var jag än vänder mig ser jag saker på gränsen till sammanbrott. Nu håller uppenbarligen jorden på att gå åt helvete, på ett mycket påtagligt och smärtsamt sätt. Jag gör vad jag kan, jag cyklar-sorterar-flygerinte-ärmiljövegetarian-argumenterar
-sparar-undvikerkonsumtion, jag vill tro att det hjälper vår planet, men min rädsla finns kvar.

På [hg] står de tunga öllådorna och bara väntar på att de bristfälligt förankrade hyllorna ska braka samman under dem. Strängarna på min gitarr väntar spänt på att slitas från sina fästen. Och vad är egentligen motståndet på min spinningcykel, det måste väl slitas otroligt mycket med all belastning? För att inte tala om min riktiga cykel Lyxen, vars skruvar ständigt hotar att lossna och dess delar att rosta sönder. Mina kläder slits för varje tvätt och i skrymslen där man aldrig kommer åt fastnar det saker och en dag kommer det sluta fungera.

Mina hälsenor är ju spända hela tiden och jag förstår inte att de inte redan lossnat från sina fästen. Jag jobbar på för fullt men snart kommer det inte längre vara hållbart att plugga 200%, jobba på [hg], träna och ha ett fungerande socialt liv, jag kommer inte orka, jag kommer gå in i väggen PANG! Och jag tror ju att jag mår så bra nuförtiden, jag kan känna en sådan intensiv lycka över livet och alla små och stora saker som hör det till; men det kan vändas så snabbt och tänk om jag vaknar upp en dag och inser att jag inte alls varit lycklig och har levt ett liv i falsum?

Det rostar och slits och töjer och tynger och späns och göms och försummas och glöms. Jag får känslan av att de destruktiva krafterna tar över, av att allt strävar efter att lösas upp till gas och molekyler, av att allt bryts ner och vi måste ständigt kämpa-förebygga-arbeta för att upprätthålla världen, men det hjälper aldrig fullt ut. Gravitation. Naturlagar. Saker vi inte kan rå över. Hur länge kommer vi orka? Hur länge kommer det gå?

En dag kommer det att braka loss. Allt kommer rasa, allt kommer gå sönder, allt kommer urarta i en oändligt dammig explosion. Kommer lugnet då?