Skräckscenario: Myspyspension

Eftersom vi tillhör människorrasen, den art det är förunnat att mentalt kunna resa i tiden och därmed föreställa sig framtiden, kommer samtalsämnet Pensionärer och Piercingar, eller ännu hellre Pensionärer och Tatueringar, upp med jämna mellanrum. Nu senast i sektionsrummet till exempel, lunch-lästes en artikel i Extra Östergötland, som handlade om diverse extrema kroppsmodifikationer. Till exempel berättades det om mannen som skurit av sina bröstvårtor för att sedan sy fast dem på ryggen (först hade han burit dem i öronen i små plastkapslar, men hade enligt utsago tröttnat efter ett par veckor), och om den halvårs adrenalinkick man tydligen får av att köra in två krokar i huden över skulderbladen och sedan hänga i dem i taket i ett par timmar.

Hur som helst. Folk började efter ett tag föreställa sig hur dessa macho/masochistiska personer skulle vara som gamlingar. Skrumpna tantstjärtar med kinesiska tecken inristade, hängande bröstvårtor med silverringar i, tatueringar rynkade till oigenkännlighet. You get the idea. I allmänhet är det populärt att föreställa sig morgondagens pensionärer, och fnittra åt att de kommer lyssna på Iron Maiden (wait, de gör de ju nästan redan - hur länge har inte det där jäklarns bandet funnits egentligen?) och nätdejta. Och gärna förfasa sig - så ska ju inte en riktig farmor vara!

Men vänner; det är inte däri problemen ligger. Utveckling är en mänsklig grundförutsättning som inte bör fråntas folk bara för att de passerar gammelmansstrecket. Istället är det stillösheten som präglar dagens ungdom som kommer bli de framtida pensionärernas verkliga fall i aktning. Blunda en stund och föreställ dig en herre elller dam i sjuttiofemårsåldern. Hur ser hen ut? Hon - permanentat vitt hår, pärlor, lite för solbrända strumpbyxor och en kjol nedanför knät, eller kanske en blommig klänning? Han - gubbkeps, en stickad tröja, byxor med pressveck och svarta blanka skor? Med rätta gammalmodigt, med allt ett utmärkt exempel på stil och smak!

Men häromdagen när jag cyklade hem från universitetet möttes jag av en helt annan syn. Det var en tant på promenad med rullator - och mysbyxor. Och det såg så sorgligt ut! Vi vet alla hur skönt det är att glida ner till frukosten i en schleten collegetröja, eller i någons soffa en söndag i bästa mjukisbyxorna. Att bära dylika kläder på stan är inte snyggt, men på en fjortonårings rumpa funkar det liksom och är ursäktat. Men på gamlingar, utanför hemmets lugna vrå. En vårdag då solen skiner obarmhärtigt. Då möter det ens ögon på ett oförklarligt sätt som bara får en att vilja gråta. Jag tror det är över uppgivenheten det utstrålar.

Jag tycker att gamla människor kan vara väldigt vackra. Under förutsättning att de 1) inte låtsas vara 20 år yngre än de är och 2) visar ett visst intresse för sin frächör och sin stil, under rådande omständigheter. Och det är det som är så fint med alla dessa gubbar i pressveckade byxor. De håller stilen. Men jag fasar för den framtid där alla pensionärer lodar runt i träningsoverall, bara för att det är bekvämast så. Som om det inte spelade någon roll. Som om det ändå var kört.