Vår bästa tid är nu

Jag har precis lämnat av Julia, min bästa vän som spenderade helgen här, på busshållplatsen. Jag hade kunnat skriva något om händelserikedom, eller det konstiga i att hon var här samtidigt som sju (7) vilt främmande Chalmersteknologer bodde i vårt kök. Men har jag inte lust med.

För jag har en sån där klump någonstans mellan magen och halsen. Det känns sådär som jag antar att det gör för min mamma varje gång jag lämnar hemhemma för Linköping. Så som det kändes när min pappa åkte tillbaka till USA varje gång han hade hälsat på när jag var liten. Och så som det kunde kännas ibland när Jonatan försvann (några dagar eller några timmar, på väg hem eller på väg till jobb) på den tiden vi var ihop. Man är ensam i den gråa världen igen och allt återgår till något slags normaltillstånd som är sämre än det man just har lämnat. Och klumpen hotar kanske att tränga upp till ögonen och rinna utför ens kinder. Men det är klart att man inte gråter. Åtminstone inte när någon ser på.

När vi vaknade imorse fick jag med ens en bild för ögonen. Det är försommar hemhemma på Kroppefjäll, i skogen. Solen lyser in över en öppen plats och det surrar av flugor och insekter. Hettan är intensiv och det luktar sommarskog från mossa och blåbärsris. Kanske är det träning och man har en karta i handen, eller kanske har man tagit en paus i en promenad och sitter och pratar. Eller så råkar man bara vara där, själv.

Och den mycket levande bilden fick mig plötsligt att intensivt vilja vara där. Inte nu, när alla är bortflugna och mitt ute i Livet. Utan då. Innan allting började. Då vi inte alls var lyckliga, då när vi oroade oss till döds för hur man egentligen gjorde när man kysste någon. Innan det fanns riktiga städer, fula hus och studielån. Innan livet förväntades vara stort och bra.

När vi låg på våra sängar och grät, men det egentligen inte gjorde något, för Livet hade ännu inte börjat. Och det är inte alls nostalgi. Det är bara rädsla för vad jag just nu är mitt i.