Vargtimmar

Du är livlinan, en telefon som vibrerar mot mina fingertoppar om natten.
Du är tomheten som blir kvar när du lämnat rummet.
Du är något jag längtar till.
Du är intution.

Du är tystnaden.

Du är mig inte van.
Du är en annan värld.

Du är osäkerheten.
Du är den rädde i en Krunegård-låt.
Du är boken som inte går att öppna.
Du stör.

Styrfart

Idag är dagen som fröken J lämnar hemlandet för kärleken och kreativiteten i Tyskland. Och som J-dog flyger över Atlanten till New York. Och som Elin kommer hem efter sina italienska äventyr. Det är inte utan att jag känner mig lite som Zach Braff i den där festscenen i Garden State, när alla rör sig-dricker -leker-knarkar-hånglar runt honom i vansinning hastighet medan han själv sitter still på samma fläck i soffan.

Trött i gräset efter löprunda. Fanny vägrar inse och vill leka.

Kanske är det för att uppväga detta som löparlyckan ler mot mig i dessa dagar. Trots ett par träningslösa månader och en förkylning som envist vägrat gå över, finns snabbheten enkelt och självklart i fötterna. Utan ansträngning trampar jag fram till Hotel Yorba och sedan kommer jag hem och spelar den på gitarren.

Men mycket vettigt får jag inte gjort. Jag ställer klockan på morgnarna men tar mig sällan upp före tio. Jag har en to-do-list där inga punkter stryks. Gitarren och böckerna och datorn får min uppmärksamhet, men sällan helhjärtad. Av någon outgrundlig anledning går det inte att vara effektiv och fokuserad hemhemma, det har det aldrig gjort. Folk säger att det är skönt. Men mig gör det mest otillfredsställd.

Dagen visade sig full av rekomenderbara texter. Och klockan är bara två!

Jag sov på mina biljettbokningsplaner, och när DN från förstasidan med trycksvärtetyngda rubriker ropade Nordpolen kan bli isfri redan i sommar, tolkade jag det som en indikation på att spara 250 spänn och oändligt mycket karma och välja att skumpa buss i nio timmar upp till Nordmaling istället för att inrikesflyga nästa vecka.

På kultursidorna fortsatte Nina Björk den tämligen slumrande väskdebatten, på ett utmärkt icke-aggressivt och sakligt sätt, men tyvärr finns artikeln inte i nätupplagan. Dock kommer jag snart ägna en hel bloggpost nära dig åt det där, men ifall du är en dålig människa och inte orkar läsa den, eller ifall jag är en dålig människa och inte orkar skriva den, beakta följande smakprov:

Om konsumtion ses som någonting privat, som ingen annan har rätt att lägga sig i, samtidigt som konsumtionens konsekvenser inte är någonting privat utan någonting gemensamt så har vi ett problem. Problemet är att alla kollektiva beslut eller diskussioner kring konsumtion riskerar att ses som övergrepp på individens frihet, på hennes känslor, hennes begär. Det problemet tror jag kommer att bli akut de närmaste åren.

Jag ägnade därefter frukosten åt att verbalt försöka dämpa min fars konsumtionsbegär, varpå han på karaktäristiskt verklighetsflyende manér genmälde med glada isbjörnar och efter mig syndafloden. På biblioteket, som för övrigt kommer att bli min arbetsplats i sommar, följde jag kollektiverskans sista visdomsord till mig och la beslag på Douglas Couplands moderna klassiker Generation X. Eftersom jag minimala odds till trots lyckades tappa bort mina dagars upphov i vår tvåtusen man starka köping Mellerud slog jag mig ner utanför Konsum bland semestertidiga norrmän och började läsa. Jag läste, och jag förstummades, från första sidan:

Den första solskärvan stiger över det lavendelblå Joshua Mountain, men tre av oss är lite för coola för vårt eget bästa; vi kan inte nöja oss med att låta ögonblicket passera. Dag måste hälsa det uppblossande skenet med en fråga, en dyster morgonsång: "Vad tänker ni när ni ser solen? Snabbt. Innan ni tänker för mycket på det och tar död på den första reaktionen. Var uppriktiga. Var ruskiga. Claire, du först."
"Hmm. Jag ser en bonde i Ryssland, och han kör traktor på en veteåker, men solskenet har blivit skämt - som en bleknad svartvit bild i ett gammalt nummer av Life. Och ett annat egendomligt fenomen har inträffat: i stället för solstrålar har solen börjat avsöndra lukten av gamla nummer av Life, och lukten får hans grödor att dö. Vetet börjar skrumpna ihop. Han har sjunkit ihop över ratten på traktorn, och han gråter. Hans vete håller på at dö av historieförgiftning."
"Bra, Claire. Mycket bisarrt."

Så stilsäkert! Så distansierat! Så dekadent! Så genialiskt! Folks, ni måste läsa den här. Det är inget att diskutera.

Hemkommen hängav jag mig kompulsivt och skamfyllt åt lite slösurf, varpå jag landade i Brudens nya blogg. Bruden, nu utkommen som Sara Lövestam, är ett kapitel för sig. Hennes kombination av lesbisk rapportering, språknörderi och humorfylld, fenomenal skrivförmåga är helt enkelt oslagbar. Dessutom bevisar hon allt som oftast att hon besitter en hel del fantastiskt vettiga åsikter, vilket jag naturligtivs aldrig skulle tveka att delge er.

Det får räcka för stunden. De mörka regnmolnen som nyss liksom sögs ner över fjället har förbytts i blyg och sporadiskt sol, vilket indikerar att det är dags för en löprunda. Sedan blir det laxmiddag och fotboll. Intellektuell stimulans har sin tid, resten av tillvaron sin.

Well it's true that we love one another

Sedan våra ögon först möttes över orienteringsskor och pepparkaksbak i slutet av högstadiet har vår relation gått igenom allt från spröd nyförälskelse till morgonsurt samboskap, och det som återstår är kärlek i rostfritt stål. Under några få dagar befinner mig jag och fröken J i samma land, på samma plats. Det är som en lång, mjuk utandning. Det blir promenader under Stora Ruds oroliga juniskyar och genom ett sommarslumrande Dals Rostock.

Taget av min kamera! Min!

Vi går där, egentligen inte tillhörande. Som fiskar dolda i havet, simmande mellan samtalsämnen böljande likt sjögräs, och då inser jag plötsligt varifrån min vana att ställa hypotetiska frågor och göra ovidkommande tillika orealistiska tankeexperiment kommer ifrån. Vad skulle du göra om du vaknade upp i ett okänt, helt kalt rum och var fullkomligt naken? frågar hon. Vems kropp skulle du vilja låna för en dag? undrar jag.

Varg påstod att det inte var relevant med tankeexperiment om man inte kunde applicera dem på någon slags realitet. Min kollektiverska förstod inte meningen med att diskutera saker som inte har någon som helst verklighetsförankring. Vilket jag naturligtvis respekterar. Jag vill inte lägga någon värdering i det här.

Men vissa av oss kommer alltid att fundera på hur vårt liv hade sett ut om vi hade bott i det där huset som vi ser genom bussrutan. Och när någon undrar varför tycker drakar om guld egentligen? tycker vi att det är en bra fråga. Medan andra konstaterar att drakar ju faktiskt inte finns.

Bokslut över magisk vår

I Göteborg luktade luften västkust. Bussarna var blå istället för orangeröda och Joels pappa lovade på entusiastisk dalsländska att jag skulle få köra traktor. Kort sagt: jag var hemma. Den vårtermin som allt mer bestämt kom att sorteras i facket magisk - inte egentligen för sitt innehåll utan för min egen inställning till den - är till ända. Det är således dags att lägga den till handlingarna en gång för alla. Katalogisera och arkivera.

Vårterminen började strax före tolvslaget på nyårsafton på ett berg i Göteborg. Jag träffade den otroligt inspirerande Markus som visade mig stjärnorna, och efter det blev av någon anledning ingenting sig riktigt likt. Det blev startskottet på en era där skönheten ständigt tycktes skina igenom vardagens barriärer. Min cykel Lyxen bar mig genom tiden; dess perfekta hjul rullade fram där det gyllene livet glimmade under januarislasket, över nattens tysta gator längs blanka sovande rutor, genom Vallaskogens allt mer påtagliga grönska.

Kärleken tog slut på gott och ont. Jag började framgångsrikt plugga Nationalekonomi och det var nästan bara roligt, även om jag fick lägga ner en hel del tid och energi på att få mina dubbla studier att gå ihop. Min flytt in i kollektivet Studio 55 med tre okända människor visade sig vara ett riktigt lyckokast. Det var alltid underbart att komma hem dit, och jag kan bara beklaga att jag under terminen knappt hade tid att visa mig hemma. Jag hälsade på moster Ylva i Stockholm och Markus i München. Tillsammans med Sally prövade jag campushallens olika träningspass, avhandlade väsentligheter i bastun och duschade med identiska Lush-shampon. Jobbandet på [hg] kändes extra roligt och jag började äntligen få grepp om alla nya personer som börjat i pubgruppen kring höstens för mig så hektiska NolleP. Jag skrev mystiska brev och gav anonyma uppdrag till Varg, en...annorlunda taktik som efter avslöjandet tycks ha gett viss utdelning. Nå, det får väl framtiden utvisa. Markus kom på spontanbesök från Tyskland och solen ville aldrig sluta skina. Vi gjorde intressanta projekt i tillämpad kognitionsvetenskap och vi reste på bästa semestern med sektionen till Holland.

Jag var ständigt på språng. Med vinden i håret och Juno Soundtrack i öronen. På gränsen, med marginaliserad sömn och flygfärdig lycka. Jag väntade mig naturligtvis hela tiden att det skulle ta slut. Att min lite fånigt romantiska, och för mig knappast särskilt karaktäristiska, inställning till omvärlden skulle dämpas. Och mycket riktigt slog verklighetens brutalitet för ett par veckor sedan ner.

Men vi tar oss igenom det här. Det måste vi göra. Och vad gäller magin så har allt sin tid. Under vårterminen var jag menad att vara okonstlat lycklig; men sommaren har andra mål med mig och med oss. Jag ska läsa böcker och skriva, och jag ska lära mig en hel massa både i praktik och teori.

Men först skulle jag vilja att alla jag kände; alla som någonsin rört upp minsta gnista tillgivenhet inom mig och alla som jag har haft samma effekt på, ställde sig i en ring runt mig. Att de såg på mig med värme i blicken. Och att jag kunde blunda, slappna av och bara falla bakåt. Att de stod så en stund, och höll om mig och vakade, alltmedans tiden stod stilla.

Fast det där behövs egentligen inte. För om det är något jag tror mig ha lärt mig, så är det att man trots sin absoluta inre solitud, aldrig är riktigt ensam. Man ingår alltid i ett nätverk, invävd bland tusen andra människor. Och det nätet kan man falla mot. Både i tanke och handling.

Under havets yta

Valda delar av familjen

Förra veckan reste fjorton av oss KogVet-studenter till Nijmegen (Najmächen) och hälsande på våra Holländska motsvarigheter. Det var som upplagt för att bli fantastiskt.

Vi var inackorderade hemma hos olika värdar i deras allt som oftast minimala rum. Under en veckas tid bodde jag och Johanna i ett rum där allt - och då menar jag allt, från handdukarna till papperskorgspåsarna - matchade, och delade en cykel på vilken vi irrade runt och kom försent till det mesta.

Det var socker i allt. Inklusive ölen, potatissalladen och pannkakorna.

I Nederländerna heter jag "Chrro" och som svensk/engelsman/tysk kan man förstå en hel massa läst text men knappast ett ord av vad de säger. Allt är platt platt och jag har aldrig sett så mycket cyklar; eller trevånings cykelgarage heller för den delen. Till frukost äter man macka med strössel på och på lunchen blir det mer mackor, gärna med drickbar filmjölk lömskt förklädd till mjölk. Öl drickes i små 20cl-glas, det är nästan alltid Heineken och holländarna sätter en ära i att den ska smaka så lite som möjligt. Det är folk överallt men mest på tågen. Allt som är bra eller gott på något vis är antingen "Naturlijk" eller "Lekker", eller bäggedera.

Jag och Mattias lekte i en fontän på campus. Dessutom matchade vi.

Vi gick på symposium och kollade in universitetet. Var kulturella och gick på museum. Vi hängde ganska mycket i parker. Bowlade, såg på schlagerfestivalen på en gaybar och åt konstig mat. Våra fötter måste ha gått flera flera mil över asfalt, gatsten och parkernas gröna gräs. Vi hade dåligt samvete över att vi bondade mer med varandra än med holländarna, och vi bildade en alldeles fantastisk familj, där jag fick rollen som den truliga tonårsdottern. Några dagar åkte vi till vackra Amsterdam och njöt av stadens nästan overkliga pittoreskhet på dagtid och marijuanadoftande synd och smuts på natten. Vi satt på en av de tusen broarna och sjöng lågt medan ljusen speglade sig i stadens kanaler. Och ju mer jag ser av världen, desto mer fascinerad blir jag. Det är en sann kärlekshistoria.

Bilderna är tagna av Stina, familjens farmoder och nästan officiella fotograf.