Styrfart

Idag är dagen som fröken J lämnar hemlandet för kärleken och kreativiteten i Tyskland. Och som J-dog flyger över Atlanten till New York. Och som Elin kommer hem efter sina italienska äventyr. Det är inte utan att jag känner mig lite som Zach Braff i den där festscenen i Garden State, när alla rör sig-dricker -leker-knarkar-hånglar runt honom i vansinning hastighet medan han själv sitter still på samma fläck i soffan.

Trött i gräset efter löprunda. Fanny vägrar inse och vill leka.

Kanske är det för att uppväga detta som löparlyckan ler mot mig i dessa dagar. Trots ett par träningslösa månader och en förkylning som envist vägrat gå över, finns snabbheten enkelt och självklart i fötterna. Utan ansträngning trampar jag fram till Hotel Yorba och sedan kommer jag hem och spelar den på gitarren.

Men mycket vettigt får jag inte gjort. Jag ställer klockan på morgnarna men tar mig sällan upp före tio. Jag har en to-do-list där inga punkter stryks. Gitarren och böckerna och datorn får min uppmärksamhet, men sällan helhjärtad. Av någon outgrundlig anledning går det inte att vara effektiv och fokuserad hemhemma, det har det aldrig gjort. Folk säger att det är skönt. Men mig gör det mest otillfredsställd.