Dagen visade sig full av rekomenderbara texter. Och klockan är bara två!

Jag sov på mina biljettbokningsplaner, och när DN från förstasidan med trycksvärtetyngda rubriker ropade Nordpolen kan bli isfri redan i sommar, tolkade jag det som en indikation på att spara 250 spänn och oändligt mycket karma och välja att skumpa buss i nio timmar upp till Nordmaling istället för att inrikesflyga nästa vecka.

På kultursidorna fortsatte Nina Björk den tämligen slumrande väskdebatten, på ett utmärkt icke-aggressivt och sakligt sätt, men tyvärr finns artikeln inte i nätupplagan. Dock kommer jag snart ägna en hel bloggpost nära dig åt det där, men ifall du är en dålig människa och inte orkar läsa den, eller ifall jag är en dålig människa och inte orkar skriva den, beakta följande smakprov:

Om konsumtion ses som någonting privat, som ingen annan har rätt att lägga sig i, samtidigt som konsumtionens konsekvenser inte är någonting privat utan någonting gemensamt så har vi ett problem. Problemet är att alla kollektiva beslut eller diskussioner kring konsumtion riskerar att ses som övergrepp på individens frihet, på hennes känslor, hennes begär. Det problemet tror jag kommer att bli akut de närmaste åren.

Jag ägnade därefter frukosten åt att verbalt försöka dämpa min fars konsumtionsbegär, varpå han på karaktäristiskt verklighetsflyende manér genmälde med glada isbjörnar och efter mig syndafloden. På biblioteket, som för övrigt kommer att bli min arbetsplats i sommar, följde jag kollektiverskans sista visdomsord till mig och la beslag på Douglas Couplands moderna klassiker Generation X. Eftersom jag minimala odds till trots lyckades tappa bort mina dagars upphov i vår tvåtusen man starka köping Mellerud slog jag mig ner utanför Konsum bland semestertidiga norrmän och började läsa. Jag läste, och jag förstummades, från första sidan:

Den första solskärvan stiger över det lavendelblå Joshua Mountain, men tre av oss är lite för coola för vårt eget bästa; vi kan inte nöja oss med att låta ögonblicket passera. Dag måste hälsa det uppblossande skenet med en fråga, en dyster morgonsång: "Vad tänker ni när ni ser solen? Snabbt. Innan ni tänker för mycket på det och tar död på den första reaktionen. Var uppriktiga. Var ruskiga. Claire, du först."
"Hmm. Jag ser en bonde i Ryssland, och han kör traktor på en veteåker, men solskenet har blivit skämt - som en bleknad svartvit bild i ett gammalt nummer av Life. Och ett annat egendomligt fenomen har inträffat: i stället för solstrålar har solen börjat avsöndra lukten av gamla nummer av Life, och lukten får hans grödor att dö. Vetet börjar skrumpna ihop. Han har sjunkit ihop över ratten på traktorn, och han gråter. Hans vete håller på at dö av historieförgiftning."
"Bra, Claire. Mycket bisarrt."

Så stilsäkert! Så distansierat! Så dekadent! Så genialiskt! Folks, ni måste läsa den här. Det är inget att diskutera.

Hemkommen hängav jag mig kompulsivt och skamfyllt åt lite slösurf, varpå jag landade i Brudens nya blogg. Bruden, nu utkommen som Sara Lövestam, är ett kapitel för sig. Hennes kombination av lesbisk rapportering, språknörderi och humorfylld, fenomenal skrivförmåga är helt enkelt oslagbar. Dessutom bevisar hon allt som oftast att hon besitter en hel del fantastiskt vettiga åsikter, vilket jag naturligtivs aldrig skulle tveka att delge er.

Det får räcka för stunden. De mörka regnmolnen som nyss liksom sögs ner över fjället har förbytts i blyg och sporadiskt sol, vilket indikerar att det är dags för en löprunda. Sedan blir det laxmiddag och fotboll. Intellektuell stimulans har sin tid, resten av tillvaron sin.