Well it's true that we love one another

Sedan våra ögon först möttes över orienteringsskor och pepparkaksbak i slutet av högstadiet har vår relation gått igenom allt från spröd nyförälskelse till morgonsurt samboskap, och det som återstår är kärlek i rostfritt stål. Under några få dagar befinner mig jag och fröken J i samma land, på samma plats. Det är som en lång, mjuk utandning. Det blir promenader under Stora Ruds oroliga juniskyar och genom ett sommarslumrande Dals Rostock.

Taget av min kamera! Min!

Vi går där, egentligen inte tillhörande. Som fiskar dolda i havet, simmande mellan samtalsämnen böljande likt sjögräs, och då inser jag plötsligt varifrån min vana att ställa hypotetiska frågor och göra ovidkommande tillika orealistiska tankeexperiment kommer ifrån. Vad skulle du göra om du vaknade upp i ett okänt, helt kalt rum och var fullkomligt naken? frågar hon. Vems kropp skulle du vilja låna för en dag? undrar jag.

Varg påstod att det inte var relevant med tankeexperiment om man inte kunde applicera dem på någon slags realitet. Min kollektiverska förstod inte meningen med att diskutera saker som inte har någon som helst verklighetsförankring. Vilket jag naturligtvis respekterar. Jag vill inte lägga någon värdering i det här.

Men vissa av oss kommer alltid att fundera på hur vårt liv hade sett ut om vi hade bott i det där huset som vi ser genom bussrutan. Och när någon undrar varför tycker drakar om guld egentligen? tycker vi att det är en bra fråga. Medan andra konstaterar att drakar ju faktiskt inte finns.