Det finns väldigt intressant forskning (den populärvetenskapliga varianten som rekommenderas är "The Paradox of Choice: Why more is less" av Barry Schwartz) som, något förenklat, pekar på att man blir olyckligare ju fler val man tvingas göra och ju fler alternativ man har vid varje val. Alltför stora valmöjligheter gör att vi drabbas av stress och ångest; och medför att vi både får svårare att välja och blir mer missnöjda med de val vi gör.
Och visst känns det svårare att välja glass på ett sånt där 100-sortersställe än om du måste ta choklad eller jordgubb? Visst skulle det i efterhand ligga närmre till hands att ifrågasätta om du verkligen gjorde rätt val i den förra sitationen än i den senare?
Det verkar alltså som om ökande valfrihet inte alls gör oss mer fria utan snarare till fångar i vår egen föreställningsvärld. Något som tangerar den misstänksamhet jag länge känt gentemot frihetsbegreppet.
Jag är kritisk både till hur högt frihet brukar värderas och hur den generellt brukar definieras. Frihet är att ha alla vägar öppna. Frihet är att kunna välja precis vad man vill. Med den definitionen kan du som fri individ inte ha någon eller något att samexistera med, och den situtionen beskrivs bäst av Janis som sjunger Freedom is just another word for nothing left to lose. Helt fri är du under dessa premisser endast när du står helt utan sammanhang och vem vill göra det? Vem vill egentligen vara fullständigt oberoende? Jag kan inte tänka mig något värre.
I ekvationen frihet, jämlikhet och broderskap värderar jag alla gånger de två senare högre än det första. Men jag vill också förespråka en annan sorts frihet, som inte har med att kunna göra vad fan man vill att göra. För denna är jämlikhet en förutsättning och broderskap något man inte behöver välja bort. Frihet skulle kunna vara att inte känna sig låst i en situation. Att känna att man har möjlighet att påverka sitt liv och sin omvärld, i växelverkan.
Det här skulle kunna användas i en argumentation med nyliberaler. Men det tar vi en annan gång.
21 kommentarer:
kan inte annat än hålla med! mycket bra mkt bra! Det är som med barn, de blir inte lyckligare av att få välja till höger och vänster. De mår bara dåligt av det. Jag hade tillräckligt mkt ångest igår när jag och tomas spelade brädspelet När och Fjärran då man skulle välja blå eller röd tärning...Varför kunde det inte bara funnits EN tärning för??
Hamnade här av en slump. Kan dock inte annat än hålla med dig. Bra skrivet, bra tänkt!
Hmm...pratade inte vi om precis det här typ hemma hos dig nån gång i våras? Det är intressant i alla fall, jag är också kritisk till detta hajpade begrepp. Vad ska vi med all frihet till, och vad hade vi gjort annorlunda om vi inte haft samma frihet?
Av en slump ramlade jag på följande i en Sonic-intervju med Håkan Hellström:
"Jag längtade verkligen efter det livet [parlivet]. Jag stod inte ut med alla alternativ, alla vägar som fanns att gå. Folk mår i regel inte så bra av det, tror jag. Jag gillar frihetstänkandet som idé, men för mig funkar det inte alls. Hundlivet är underskattat. det är inte så illa att bli kopplad."
Ja, det där med att gråta på en Håkan-konsert; jag klarade mig den här gången...trodde jag. När vi sitter vid tältet TVÅ dagar efter spelningen och jag får höra "Tro Och Tvivel" så brister det (inte att jämföra med de barrikader som rämnade vid "Brännö Serenad" under Scandinaviumspelningen, men ändå).
Ja! Galningarna körde mosad-banan-i-ansiktet-tricket. Det och många fler trick, såsom osynliga-trummor-tricket och norrmannens-eviga-tjat-på-uppdatering-tricket
Då ditt inlägg är långt mer komplicerat än musik så vet jag inte riktigt om jag har så mycket att tillföra. Men. Även om jordgubbssorbé inte var det bästa valet (för att det fanns så många smaker att välja på), så var det fortfarande kanske godare än vanilj (som var det bästa valet i den lilla glassbutiken)? Bara för att man inte gör ett optimalt val så kan ändå valmöjligheten leda till ett bättre slutresultat. Det hade varit lite tråkigt om de enda utbildningarna som fanns var byggmästare eller bridgeproffs...typ.
Oj, den här kommentaren blev längre än vad mina vanliga blogginlägg brukar vara.
Vi diskuterade det här och jag har funderat en del. Man måste skilja mellan politisk frihet och den frihet du beskriver här, som f ö inte är min syn på frihet.
Politisk frihet är att vara fri från tvång och förtryck, fri från hot och våld. Det är något som förespråkas av libertarianer, eller nyliberaler, eller liberaler, eller många andra politiska markeringar från vänster till höger i många olika grader. Det kan diskuteras hur länge som helst var gränsen ska gå och vilka inskränkningar som är nödvändiga för att så många som möjligt ska få så jämlik frihet som möjligt.
Det du här beskriver som total frihet, och som jag tycker du blandar ihop med begreppet politisk frihet, är total isolation från resten av mänskligheten, för endast då kan du göra ett fritt val, vilket låter ohyggligt tråkigt. Du drar sedan parallellen att liberalismen vilar på denna falska övertygelse.
Liberalismen (nyliberalismen, libertarianismen, vad du nu vill kalla det) vilar på övertygelsen om politisk frihet, i största möjliga grad. Ingen ska någonsin få reglera en annan persons val så länge denne persons val inskränker någon annan persons liv med våld eller hot om våld. Den vilar inte på något annat. Det är från denna position du själv får välja hur du vill leva ditt eget liv, och hur du vill definiera din syn på frihet. Om du definierar din syn på frihet som att inte känna sig låst i en situation, att leva i växelverkan med omvärlden och personer i din närhet, så är det inte ett angrepp på nyliberalismen, utan snarare ett argument för den.
Huruvida fler val är bra eller dåligt finns det många olika åsikter om (och för att nämna en källa för mitt påstående Milton Friedman: Free to Choose) men min personliga åsikt är att jag i alla situationer hellre väljer bort, än inte har möjligheten att välja alls.
//En evighet
Svar till Varg. Frihet är också att ha möjligheten att göra val, inte bara att bli hindrad från att göra val. Exempelvis är det inte bara en frihet för att få röka en cigarett på krogen, det är också en frihet att slippa bli utsatt för passiv rökning när man går ut. På samma sätt är det inte bara en frihet att få köra bil; det är också en frihet att få leva i en stad och andas frisk luft. För att kontrareferera tokstollen Friedman så härrör följande resonemang från Birger Schlaugs Miljön, Makten och Friheten och är vad han kallar för negativa respektive positiva friheter. Ibland behövs med andra ord inskränkningar i de negativa friheterna för att skydda de positiva friheterna. Inskränkningar i negativa friheter behövs också för att skydda de i samhället med mindre makt. Precis som Marx, som f.ö. var en lika stor tokstolle som Friedman, kom fram till så tenderar kapital, och därmed också makt över andrra människor, att ansamlas hos allt färre och i större mängd när marknadskrafter får verka helt fritt. Precis som du vill jag ha en så stor politisk frihet som möjligt, men jag väljer istället att kalla den för individuell frihet och särskiljer den skartp från ekonomisk frihet. Det är människan som ska frigöras, inte kapitalet. Eders// Mikael
Tobbe>> Två DAGAR senare? Fantastiskt! Jag har alltid saknat en person i mitt liv att hålla i handen på rygg i gräset och grina lite lagom omotiverat till Håkan Hellström med. Jag menar det inte som en uppmaning, men du ger mig hopp om att det finns sådana människor därute :)
Varg & Micko >>
Intressant! Naturligtvis vill man leva i ett samhälle där man kan vara fri från "tvång och förtryck, hot och våld"; frågan är hur denna frihet skall kunna upprätthållas. Just på grund av skillnaden mellan posititva och negativa friheter som Mikael exemplifierar tror jag att ett samhälle behöver någon form av reglering för att kunna värna om de här grundläggande rättigheterna/friheterna.
Jag håller inte med om att man bör göra en åtskillnad mellan personlig och politisk frihet; politiken är personlig och det personliga politiskt. Hur man värderar och definierar sitt eget, filosofiska, frihetsbegrepp är fundamentalt för hur man ställer sig till ett politiskt dito. Jag tycker generellt att politiken blivit för opersonlig och teoretisk, vilket skulle kunna vara en bidragande orsak till att allt färre tycks vara intresserade av att engagera sig i politiska frågor.
Idéer, teorier och ideologier måste rotas ner i jorden, verklighetsförankras och praktiseras, för att vara relevanta. I idévärlden kan de mest skiftande resonemang, från kommunism till anarkokapitalism, låta vettiga. Emellertid är det inte säkert att de håller vid en applicering på verkligheten. Vilket enligt mig precis är fallet med nyliberalismen i sin rena form.
"Frihet är också att ha möjligheten att göra val, inte bara att bli hindrad från att göra val."
Det var väl precis det jag förepråkade?
Rökning-på-krogen-dilemmat ska varken avgöras av rökaren, icke-rökaren eller staten, den ska helt enkelt avgöras av krogägaren själv. Det är ingen politisk fråga.
Problemet med att dela upp det i positiva och negativa friheter är att det som är en negativ frihet för en person, är en positiv för en annan och vice versa. Frihetsbegreppet är, som Gro kommer in lite på, individuellt och därför är ingrepp i negativa friheter också ingrepp i positiva friheter och bör alltid undvikas.
Jag anser att ekonomisk frihet och individuell frihet går hand i hand. Ett ingrepp i min ekonomiska är ett lika stort ingrepp i mitt individuella och alltså ett ingrepp i min politiska frihet. Kapitalet är frukten av mitt arbete och då i förlängning även en del av mig. Att "frigöra" mig från kapitalet är att ta bort den del av mig som har varit kreativ, som har skapat, och det kan knappast kallas frigöra. Men jag antar att det är här våra politiska åsikter går isär.
"politiken är personlig och det personliga politiskt."
Det behöver inte vara så, politik är ingrepp i människors liv och det är fel, såvida personen inte vill att ingreppet ska göras, och det är något som inte behöver skötas ovanifrån, det kan skötas mellan fria individer.
Frihet dit och frihet hit. Det viktiga är väl inte hur fri man är, utan att man tar hand om varandra och det här himla klotet som vi bor på?
Får jag inte hålla någon i handen när det blåser för mycket så spelar det ändå ingen roll hur många valmöjligheter jag har.
Skönt att höra att man inte är ensam linköpingsbo som grinar till Håkan Hellström... Vi känner ju inte varandra men om du behöver (dans- och) grinsällskap när Håkan spelar vid Bergs slussar 19 juli så säg bara till! Jag kommer stå där och grina till "Vad jag bryr mig om nu / är att från samma säng / lyssna till samma regn".
Åter till frihetsdiskussionen. Håkans tankar om hundlivet är ganska bra egentligen. Lagom med valmöjlighet och valsituationer är kanske bästa vägen. Jag tycker bob hund förklarar valmöjlighetstanken fint i dessa textrader:
"Är det en dörr eller ett fönster?
Är det allt jag gått igenom?
Kan det stiga eller falla?
Båda känns det som"
Jag tror de menar att alla möjligheter står öppna. Frihet att välja och frihet att tycka vad man vill om saker och ting.
jazzkatt >> Åh, vad jag skulle vilja vara där! Dans dans dans och lite tårar. Men jag är långt från Linkeboda i sommar...
varg >> jag är tveksam till kopplingen kreativitet - kapitalsim.
I övrigt tycker jag att det verkar jättetråkigt att se politik som ett negativt och felaktigt ingepp i människans liv. Politik är samarbete och det är samarbete (och anpassningsförmåga) som tagit människan dit hon är idag.
NEJ folk vet inte alltid vad som är bäst för dem själva.
NEJ folk vet inte alltid vad som är bäst för andra.
NEJ folk är inte särskilt bra på att tänka långsiktigt och hållbart.
Som individer, vill säga. Det är därför vi behöver institutioner. Diskussioner. Organisationer.
Jag kan utveckla kopplingen kapitalism och kreativitet någon annan gång, om du är intresserad.
Självklart behövs organisationer och diskussioner. Självklart behövs samarbete. Och självklart behövs kärlek, omtanke och respekt för varandra. Tänk vilken fruktansvärt trist, tråkig och grå värld vi skulle leva i annars. Men det är just sådant som frodas när vi har möjlighet att leva våra liv efter eget tycke, i frihet.
Varg>> Fungerar samarbeten om man alltid lever i total frihet? Jag tror att livet handlar om kompromisser, om inskränt valmöjlighet till förmån för att släppa in andra människor i sitt liv.
Fullständig frihet och alla valmöjligheter kan bara existera i en värld där man inte behöver ta hänsyn till andra människor. I samarbeten är det essentiellt med hänsyn, och ett liv, en värld, utan samarbeten tycker åtminstone jag är svår att föreställa sig.
Några människor i det här landet, i den här världen, är fullt kapabla att i tämligen stor frihet fatta smarta beslut, men många är dåliga på det. Många människor är dessutom beroende av att andra människor fattar beslut som omfattar deras behov för att ha en framtida och någotsånär jämlik existens som de "normalbegåvade".
Frihet är för mig, som jag nu försökt förklara, inte alls att att leva helt ensam och utlämnad, utan kontakt med andra människor. Samarbete, hänsyn etc etc är helt essentiellt för att leva våra liv och driva utvecklingen framåt, och det är inte något som inte innefattas av min definition på frihet. Det är tvånget jag är emot, inte frivilliga åtaganden, frivilliga samarbeten eller frivilliga beroendeställningar.
Ett underbart inlägg och en intressant diskussion. Jag orkar inte försöka mig på att lämna något djupare avtryck på debatten, men började ändå filosofera vidare kring begreppet total frihet. Är det rätt att ta in en person på psyket (man kanske inte får använda det ordet...) efter att hen försökt ta sitt liv? Borde inte total frihet också innebära rätten att dö när man vill?
Teoretiskt sett skadar man ju ingen annan genom att begå självmord, men jag tycker att det är bra att man, i det här fallet, inte har obegränsad frihet. Vad tycker ni?
Precis som man har rätt till sitt eget liv tycker jag att man ska ha rätt till sin egen död. Jag är till exempel för dödshjälp i Sverige, under vissa premisser. Man skulle behöva införa en massa begränsingar och restriktioner, vilket naturligtvis skulle medföra gränsdragningsproblem.
Dock håller jag inte med om att man rent tekniskt inte skadar någon annan om man begår självmord - "skada" innefattar ju varken juridiskt eller filosofiskt endast fysiska konskevenser. Men att hindra någon som verkligen inte vill leva längre från att ta sitt liv är väl också att våldföra sig på, att skada någon? Däremot bör samhället och privatpersonen naturligtivs verka för att personer inte ska VILJA ta livet av sig, hjälpa deprimerade männskor etc.
För att dra mitt strå till (diskussions)stacken tänkte jag nog helt enkelt hålla med.
Hade jag vart på lite annat humör hade jag nog dragit till med min devis om att människor egentligen inte vill ha så mycket val, att vi nog egentligen vill leva som de gruppdjur vi är, med allt det innebär. Men då glider man nog lätt in på det här med drifter i ett samhälle gentemot när vi levde på savannen, (socialt) ansvar i samband med detta och sen så börjar jag och Sally bli högljudda. Hypotetiskt iaf.
Jag kommer in sent i debatten men är beredd att skrika högst.
För det första: På många håll (både här och överallt annars) har frihet blivit ett käckt litet begrepp som folk kan peka på när de tycker att det är dags att försvara sina rättigheter. Men frihet är inte att kunna göra vad man vill. Inte i ett samhälle. Inte någonstans. Inte om det är det man menar med frihet.
Det finns alltid förutsättningar. Man kan förvisso försöka (och lyckas) förändra förutsättningarna, men förutsättningar finns det lik förbannat alltid. "Nothing left to lose" är till exempel en förutsättning som begränsar ens möjligheter, och därmed ens frihet, ganska mycket.
Den frihet som samhället kan, och bör, erbjuda handlar om att se till att förutsättningarna så långt som möjligt är lika för alla. Det ska vara möjligt för alla att skaffa sig en utbildning, en starkare ska inte ha rätt att ta saker från en svagare, osv... Samhället borde rimligtvis eftertrakta detta i möjligaste mån, eftersom hela idén med en övergripande enhet som organiserar oss är en nödvändig följd av den lika kollektiva som individuella medvetenheten om att vi, var och en, alltid i någon aspekt har en sämre utgångspunkt än någon annan.
Det medför att ett fritt samhället inte handlar om att var och en får göra vad helst vederbörande önskar, utan att man accepterar att begränsas en aning inom de områden där man har fördelar, i utbyte mot att man får lite hjälp inom de områden där man har nackdelar. Frihet handlar således förvisso om rättigheter, men medför i lika stor grad skyldigheter eller begränsningar.
Så kanske har man rätt att välja. Eller skyldighet att göra det. Och om valfriheten gör en olycklig finns det säkert en mängd möjliga vägar för att slippa den. Men då måste man också välja det. Ty så grym är friheten.
För det andra: Har man rätt till sin död?
Har man legat i en livmoder, har man någon gång älskats av någon, har man älskat någon, har man hjälpt någon, har man hjälpts, har man inspirerat eller inspirerats, har man lutat sig mot någon, delat en taxi med någon, har man hållit någon i handen, har man skrattat med någon, klippt någons gräsmatta, jobbat någonstans, lånat någon en bok, skrivit något som någon har läst, köpt grönsaker av någon, klappat någons hund? Eller har man blivit den man är alldeles på egen hand?
Har man själv formats av andra männsikor har man också varit med och format någon annan. Man tillhör alltid andra människor, och om det är någon av dem som man bryr sig om, så kan man inte ta sitt liv utan att försöka få dem att förstå. Lyckas man med det kan man anse sig ha rätt att göra slut på sig själv, men om de vägrar förstå får man helt enkelt vara så god och leva vidare. Eller så får man dö som en egoist och hoppas att det inte finns ett liv efter detta, för jag misstänker att ingenting kommer kännas särskilt mycket bättre när man får se det lidande man orsakat dem man brytt sig om.
Men att ta livet av sig är en handling som sannolikt inte följs av några konsekvenser för en själv. Det är alldeles för lätt för den som gör det och alldeles för svårt för dem som står en nära. För det är de som drabbas, inte man själv. Och visst låter det som något som borde vara brottsligt - att förstöra andras liv för sin egen skull.
Så drar jag mitt strå till stacken:
Diskussionen om positiva och negativa friheter kan egentligen dras hur långt som helst och det är ofta svårt att bringa en tydlig reda i den. Lite förenklat kan jag väl säga att jag tycker att positiva friheter oftast är det viktiga.
Tittar man på den nationalekonomiska forskningen så är olika former av paternalism ganska hett just nu; att begränsa individer på olika sätt (obligatoriska försäkringar etc) för att maximera deras långsiktiga lycka. Här (liksom för alla varianter av utilitarister) är alltså frihetsbegreppet helt underordnat lyckan; varför ska vi vara fria annat än om det leder till lycka. Det blir då snarare en empirisk fråga om olika former av frihet är bra eller dålig. Men för att prata med Sen så kan det förstås vara så att bara för att någon är lycklig så är inte världen bra (den lyckliga slaven!?). Detta andas mer av det positiva frihetsbegreppet där det centrala är att maximera individers reella möjligheter.
"Equality of opportunity" är ett annat sätt att närma sig detta; alla ska ha samma möjligheter och det enda som ska spela någon roll för utfallet ska vara valparametrar. Dvs, utjämna "initial endowments" och låt sedan valprocessen ha sin gång och låt en del bli rika och andra mindre rika. En sådan ansats lyfter ofta i praktiken fram ett samanhållet utbildningssystem för att omfördela "initial endowments" och i viss mån skatter för att fixa det som är svårare att fixa på annat sätt.
Så, jag är nog ganska inne på att frihet snarare är ett instrument för att nå "viktigare" saker.
KK, bra kommentar! Finns mycket att inspireras av där. I frågan om liv och död liknar mina åsikter Gros. Det kändes intressant att få höra era argument, eftersom jag stött på överraskande mycket mothugg när jag försökt argumentera för att man inte lever fullständigt frikopplad från andra människor. ("Jag har väl rätt att göra vad jag vill med mitt liv. Det ska väl ingen annan lägga sig i.)
Att ta upp liv och död var ett ganska extremt exempel, men "Jag har väl rätt att göra vad jag vill" (och ibland "så länge jag inte skadar någon annan")används i alla möjliga sammanhang, till viss del även av mig själv, och ibland kan jag bli gruvligt trött på det. Det är nämligen svårt att veta hur begreppet "att skada någon annan" egentligen ska tolkas.
Skicka en kommentar