Tanklöst

Kul med alla kommentarer till mitt frihetsinlägg! Antalet tangerar i skrivande stund rekord-posten där jag outade min piercing förra året. Men det urartade ju också i någon slags frihetsdiskussion vill jag minnas. Jag tror säkert att Kusin som doktorerar i nationalekonomi skulle ha något intressant att vidga debatten med, men han tycks fullt upptagen med att vinna Hälsolopp och hänga med politiker på Almedalsveckan.

- - -

Apropå det där med val. Jag avundades länge fröken J:s mage, efter att hon berättat att den alltid skoningslöst avslöjade om en relation var bra för henne eller inte. Var det något som låg och lurade, något halvt undermedvetet litet fel, gjorde det ont, kändes det i magen. Jag tyckte att det verkade så praktiskt.

Men nu har jag upptäckt att även jag har något slags autonomt beslutsystem som avgör alla mina val av vikt. De större valen i mitt liv - som att åka ut och resa, välja studieort, välja program på universitetet och så vidare - har jag samtliga gjort utan argument, utan att egentligen tänka efter. Och när jag försöker göra aktiva val i allmänhet, blir det i stor sett aldrig mitt intellekt som väljer, utan något icke fullt medvetet. Min kropp. Min själ. Vad vet jag. Jag står där och velar i min ambivalens, och plötsligt upptäcker jag att jag ju redan har bestämt mig.

Exempelvis som när jag i höstas stod och vägde mellan att bli psykolog eller att gå kvar på Kogvet. Det var vånda och ångest och jag hade krismöte med J-dog och framtvingade ett beslut, bestämde mig vid att förbli vid min läst. Men det hjälpte ju inte. Jag fortsatte i alla fall att våndas genom jul och terminsstart och höll alla vägar öppna, tills jag någon gång i februari insåg att jag nu fysiskt, på riktigt, bestämt mig för att stanna som Kogvetare i Linköping.

Systemet tycks avgöra fler och fler av mina val, stora som små, och jag har slutat att försöka lägga mig i. Det är ändå i regel fruktlöst. Det är bara att lyda, helt enkelt, vilket har visat sig rätt bekvämt. Besluten brukar bli fungerande och jag tror ändå inte på förekomsten av optimala val. Däremot tror jag att de flesta kan upptäcka att deras kropp och undermedvetna är fullt av beslut och viljor om man bara lyssnar lite, om man bara är vaksam på det ickeintellektuella.

Jag förstod att jag var kär i Varg när jag - till mitt intellekts förtvivlan - upptäckte att jag ihärdigt började totalignorera hans uppenbarelse. Och jag vet att det är rätt för att min kropp blir lätt och det pirrar i ryggraden, bara jag tänker på honom, trots att han är en nyliberal teknolog med fadderistskägg.

Jag gillar när kroppen tar över sådär, reagerar på ens tankeverksamhet. När man ryser ända upp genom hårbottnen då man läser en högtidlig mening. När man får någon slags nervös reaktion i kroppen för att man tänker på något lite läskigt. När en filmscen eller ett musikstyckte helt plötsligt får gråten att stiga från magen upp genom halsen bakom ögonen.

Det är så uppriktigt. Det är som om man blir lite mer.