Och vem blir inte ful i 60 watts ljus?

Han sa att Linköpings bästa tid är förbi, att vi aldrig mer kommer att planka ut från kravaller i försommarnattsljus aldrig mer skjutsa varandra på cyklarna aldrig mer ta de stora färgkritorna och måla hela Ryds cykelbanor paradisvackra medan folk strömmar hem i klungor och hand i hand.

Om man anar var man vill
kan man färdas dit man ska

Men jag tror inte alls att den är förbi, jag tror att vi är mitt uppe i den men att vi gör så mycket att vi inte hinner inse det. Det är för bra, det är för mycket, det händer saker varje dag varje kväll varje natt och vi minns bara dem vi var tvugna att tacka nej till för att det gjorde så ont i magen. Det är min födelsedag varje dag. När ska man få ha tråkigt egentligen så att man har vett att uppskatta denna galna livsföring?

när ens verklighet står still
när man kan sin roll så bra

Jag har känt vemod över att det inte är så förfärligt långt kvar till mitt avsked av denna stad, nu när den precis har blivit min på riktigt, när jag är etablerad i den och den i mig. Men de senaste veckorna har jag tänkt att det kanske är just därför det är dags. Jag känner halva Linköping, jag hälsar till höger och vänster var jag går. Jag har tusen minnen för varje plats och ett hem i varje hus. Och det börjar bli fullt. Jag anar svagt en mättnad i ögonvrån. Var det inte så att, att fly är livet men att dröja döden?

att man gör den utantill
är det alltid dags att dra