Mellerud Jvstn - Linköping C, 4 h 20 min, 3 byten

Det är en vacker septembermorgon men på perrongen drar det som ni vet alltid kallt och tågen är alltid sena. Morgonpendlarna till Göteborg står i klungor och fryser i varierande grad beroende på klädsel. Om 100 år är vi alla döda, säger min pappa. Jag tycker att tanken på något vis är betryggande, något att hålla fast vid, något oförstörbart i en värld som i övrigt behärskas av kaos. Om jag fick välja mellan evigheten och att aldrig bli född skulle jag välja evigheten, men stod valet mellan att leva i 62 år eller för alltid skulle det tidigare vara helt okej. Tänk att det i varje person finns ett jag som ser ut på världen, fortsätter min far lite muntrare. Och känner sig viktigt. Men egentligen är det bara helheten som är viktig. Som celler i kroppen.

Dalboslätten är beströdd med vindkraftverk, UFO-ägg och små gårdar. Tåget jagar fram och jag försöker förstå att det jag lämnar inte längre är mitt hemhemma utan bara ett tomt hus att besöka om man vill vara på landet, på sommaren kanske. Att en livslång relation är kapad eller kanske snarare försvagad, förändrad; detta är bara en plats där jag en gång bott. Den sicksackigt klumpiga resvägen som jag nött fram och tillbaka så många gånger sluts som en dragkedja bakom mig. Jag skulle nödvändigtvis inte behöva åka här någon mer gång.

I Öxnered är åter den obligatoriska snålblåsten på plats. Alla som väntar på tåget mot Herrljunga ser fula och vardagsdeprimerade ut. Jag tänker mig att platsen kan verka fruktansvärt oinspirerad för en bytade SJ-resenär. De vet inte att det egentligen är en ljus plats. Det är bara för att de inte har ordnat legendariska fester i väntsalen eller påbörjat cykeläventyr vid det vita huset som precis skyms bakom träden.

På X2000 mot Stockholm delar jag vagn med ett gäng odefinierbart åldrade människor verksamma inom psykiatrin. Kvinnan bredvid mig läser om Södertäljemodellen. Sen börjar hennes kollega må illa så då måste de byta platser. Hon skulle ändå gå och köpa kaffe så det är inget besvär. De är sådana där människor som vill väl men som tyvärr har en aura av tristess runt sig, allt de rör vid blir grått och ja, just tåg-smutsigt. När man ser dem vill man aldrig vill bli vuxen och klippa sig (särskilt inte i en "fräck" frisyr) och skaffa sig ett jobb.

I Katrineholm värmer solen. Jag ställer mig på plats vid spår 5 och den parkliknande strängen av grönt där jag på min förra Linköpingresa, för ett par evighetsveckor sedan, gick och rastade Fanny. Svansen bildade ett viftande blurr som alltid bland mycket folk och lukter och hon trippade fram så levnadsglatt att hon nästan inte nuddade marken. Min senaste minnesbild av henne är oundviklig: livlös tyngd och nos mot nos med Kattis, en cerice ros mellan dem. Jag knappt kapabel att andas i horisontellt duggregn och skovlande det första spadtaget jord. Vi arbetande i tyst panik tills såret i marken sytts ihop.

Tåget stannar i Norrköping, Julias stad. Tillsammans kan vi kaosartat, skrattande och surrealistiskt prata om varandras katastrofer. Som vore vi karaktärer i en roman. Det är mycket elände nu - det är inte utan att jag i dessa dagar ibland tror att det dras till mig och min omgivning. Men jag tror på den här hösten. Vi är fortfarande vid liv och på väg, något som jag - på riktigt! - lärt mig att uppskatta.