Stjärnfall, stjärnfallet är jag
och du är himlen jag föll från den dan
Du brukade kalla barn för sina föräldrars stjärnskott. Men sedan du försvann är jag väl snarare ditt stjärnfall. Det är så konstigt att du inte är med längre. Att mitt liv fortsätter utan att du kan följa det. (Det som var det viktigaste av allt för dig.) Ibland kan det kännas lite meningslöst när du ändå inte ser.
Fortfarande tror jag att jag kan ringa dig nästan varje kväll. Och fortfarande pratar jag ju faktiskt med dig, jag hoppas att du hör på något sätt. Men det kanske inte är så konstigt. När man exakt kan föreställa sig någons händer i sina, när man hör hennes tankar i sitt huvud och ser henne framför sig, försjunken i Dagens Nyheter. Då kan man väl inte förstå att hon är borta?
Stjärnfall, stjärnfallet är jag
och du är himlen för mig varje dag
4 kommentarer:
vad fint gro. du är en sann ordkonstnär
jo. till slut gör man det.
det låter konstigt, jag vet. när man har tusentals minnen som är så levande att de nästan är verkliga. tusentals minnen av tusentals obetydliga saker (för av någon konstig anledning känns de verkligt viktiga sakerna mindre verkliga i efterhand).
det finns där. verkligt. men sen händer det något. en upplevelse som inte går att dela med sig av, en bok man inte kan tipsa om, en skiva man inte kan bränna. allt man gör är saker man gör-för-någon, och när någon är borta försvinner sakerna också.
det är då det slår en.
det här är på riktigt. nu är det slut. det behöver inte bli meningslöst för det. det kan kännas så, men allt handlar om hur man väljer att skapa mening.
det har det alltid gjort, men nu ser man det tydligt.
och man måste ju leva.
Älskade unge, du skriver och känner så fint!
Kram Moster Ylva
Vackert så det tåras i ögonen. Känns som att jag är nära Dig fast att vi inte ses! Många kramar Din vän Lina
Skicka en kommentar