söndag, oktober 04, 2009

Magiskt


Frisörer kan vara den mest ordvitstyngda bransch vi har i Sverige. Fråga mig inte varför. Kanske finns det en koppling mellan studentspex och hårintresse (en inte helt oäven kombination), kanske lider frisörerna så av de torftiga konversationer kutymen tvingar dem hålla med sina kunder att de bara måste ordleka med sig själva för att få lingvistisk stimulans. Kanske utbildas extra många frisörer i Göteborg.

I vilket fall är man i regel hänvisad till att klippa sig på salonger med fyndiga namn som Hårfint, Huvudsaken, Hår&Häpnad, Klippt&Skuret eller Självfallet. Det är antingen det eller föga inspirerande benämningar som Carinas Klipp eller Centrumsalongen som gäller. Det är därför jag är så glad att jag i mitt hood har en frisör som tar avsteg från både den hurtiga och den trista namntrenden. På Djurgårdsgatan ligger Georges Magic Hair. Här hymlas det inte med ambitionerna. Här skojas inte din frisyr bort. Här råder ingen jantelag. Och vem vill inte ha magiskt hår?

Tyvärr visar jag aldrig den mystiske George – jag har ingen aning om vem han är eller om han ens existerar, men jag föreställer mig honom som en blandning av BD:s Henrik Berggren på antidepressiva och en Fab5-kille – min uppskattning, för jag är för feg för att klippa mig där. Jag har nämligen en bekännelse att göra: jag är rädd för frisörer. Det är en nästan helt ogrundad skräck och jag vet inte hur den uppkommit eller vad jag tror att de ska göra mig för ont, men jag går aldrig till en för mig okänd salong. När jag flyttar till en ny stad frågar jag alltid mer hemtama kids var de klipper sig och går till samma ställe.

Jag känner folk som blir kompisar med sina frisörer och har spirituella och givande konversationer med dem. Jag har vänner som klipper sig hemma hos okända gamla tanter eller på små budgetställen i förorten där de och frisörerna inte ens talar samma språk. För mig vore det otänkbart. Jag sitter och känner mig obekväm framför den stora spegeln och ber tyst att den som klipper mig inte ska känna sig tvungen att initiera ett standardsamtal om något som de uppenbarligen inte är intresserade av (”vad pluggar du då?” Jag kan inte ge ett svar som de förstår!). Har jag en extra modig dag kanske jag frågar om de har studentrabatt.

Här i Linköping klipper jag mig hos Brännpunkt (ja, det är dit alla andra också går). Min frisör är både jätteduktig och vad man skulle kunna kalla för ganska otrevlig. Jag har aldrig sett henne le, hon skulle aldrig få för sig att inleda ett ointressant samtal och hon brukar i nasal ton kritisera mitt hår för att det är slitet av mina blekningar. Mot sina kollegor använder hon en småironisk och lätt irriterad jargong. Jag tycker väldigt bra om henne och ingen förstår varför. Kanske är det för att hon är precis så läskig att hon motsvarar min annars grundlösa skräck. Därmed uteblir den kognitiva dissonansen och jag, jag blir trygg.

5 kommentarer:

vitkor sa...

Jag tror att anledningen till dom fyndiga namnen är just att frisörer är läskiga och att hela ämnet behöver lättas upp lite.

Jag delar nämligen din frisörskräck, och jag har av den anledningen aldrig varit hos en frisör. Därför är jag också ganska övertygad om att rädslan är ogrundad.

Men jag klarar mig genom att tvinga vänner att klippa mig, och nu på sistone, klippa mig själv.

Säkerligen skulle resultatet bli bättre hos en riktig frisör, men det är jag än så länge lyckligt ovetande om.

Sally sa...

kommer du ihåg att det i holland var en helt annan kategori av affärer som hade vitsiga namn; nämligen datorbutiker!!

Gro sa...

vitkor>> oj, att aldrig ha satt sin fot hos en frisör tyder på en frisörskräck till och med snäppet värre än min! det känns bra att inte vara ensam i den här situationen. för övrigt har jag aldrig tänkt på din frisyr som annat än Jarvis Cocker-stylish, så det där med att klippa sig själv/bli vänklippt tycks funka!

sally>> ja just det ja! det hade jag glömt, kul med återupplivade minnen. kan ingen göra någon slags uppsats på det här?

Sally sa...

ja! frågan är ju om ordvitsande bland de holländska datorbutikerna också hade med skräckavhjälpning att göra? varför har inte tandläkarmottagningar vitsiga namn isåfall?

Machmot sa...

En googling föreslår att det du lider av kallas "salon-phobia" :) Jag är tveksam...Däremot förstår jag din rädsla, även om jag själv snarare är rädd för frisörbesök för att det är en av alla situationer där jag som kund själv ska få bestämma hur jag vill ha det, men där personalen tveklöst har mycket bättre känsla för vad som blir bra. Lösningen brukar vara att spela charmig ungkarl utan koll, funkar även i blomsterbutiker...

Gällande vitsiga salongsnamn har jag ett klart minne av att en gång ha läst en utförlig historisk skildring av hur typerna av namn utvecklats under 1900-talets andra hälft, med tillhörande sociologiska förklaringar. Undrar var jag hittade den?