eftersom min bitterhet i detta forum uppmuntras

Denna gang ar det dock inte bussresor och svenska folkets kinkighet som skall avhandlas, utan ett begrepp i tiden: (den utomordentligt faniga) termen "att surfa pa natet"; ett uttryck som redan nar det lanserades for vara barnaoron nagon gang pa 90-talet verkade lite tvivelaktigt, lite anstrangt avslappnat sa dar, liksom manga andra samtida foreteelser atminstone sa har i backspegeln ter sig. Vada "surfa"? Och vad var ens det har World Wide Web egentligen? Men snart hittade man nagra roliga lankar pa Torget eller Passagen, nagon aldre kusins hemsida med sjukhusgul bakgrund, lagupplosta husdjursbilder och en catchy midi-slinga, och sen var man fast i natet och svalde nya termer lika okritiskt glupskt som en vinnare av Biggest Loser hetsater chocolate chip cookies efter avslutad sasong.

Men nu, nar jag har provat pa den faktiska sporten surfing, kan jag konstatera att metaforen ifraga inte bara ar lite lojlig, utan rentav befangd, pa gransen till kriminellt opassande. Surf ar allt som internetanvandning inte ar. Surfing ar tolkning och bemastrande av oberakneliga naturkrafter, internet ar forutsagbart och anvands via av manniskan tillverkade maskiner som utfor berakningsbara operationer; surfing kraver fysisk styrka, internet kan manovreras av Stephen Hawking; surfing gor dig solbrand och smal, internet gor dig blekfet. Till och med sjalva surfrorelsen, denna sallsynta och gudalika kontroll over elementen dar du liksom glider fran klarhet till klarhet, och som jag antar ar karnan till vilken metaforen syftar, ar fundamentalt skild fran internetaktivitet, eftersom den ar analog. Att klicka sig runt bland lankar pa natet ar givetvis digitalt.

Som om inte detta vore nog, borde surfmetaforens mest beromda avkomma, konceptet "slosurfa", vara nog for att for alltid ta dod pa sin moder. "Slosurf" existerar inte som begrepp ute pa surfbradan. "Slosurfar" du IRL kommer en manshog dodsvag och dunkar ner dig i bottnen.

Om nu att leka runt pa internet maste liknas vid en sport skulle jag saga att det ar som...pensionars-boule. Man tar god tid pa sig. Man kanske forsoker traffa nagonting, eller sa kanske man bara inte har nagot battre for sig. Men allra mest haller man pa for att kompisar och potentiella bekanta hanger pa boulebanan. Sa far man hora om det har hant nagot kul sen sist. Det har det oftast inte.

småaktigt

I forrgar lag jag for ankar hela dagen i hog feber, troligtvis inducerad av den lojligt stora mangd havsvatten som cirkulerat mina bihalor under foregaende dags lika ihardiga som oerfarna surfande i Montanitas tamligen ogastvanliga vagor. Da jag inte hade ro att sova lag jag och funderade pa allt fran lattexter och choklad till hur man skulle kunna tillverka ett stabilt bord av en surfbrada. Och sprak, ett av mina favoritamnen.

I spanskan och manga andra europeiska sprak finns den mycket trevliga substantivformen diminutiv, det vill saga att man med en andelse pa ordet ifraga erhaller betydelsen av en forminskad variant av detsamma. Pa spanska slanger man pa -ito/-ita, pa tyska -chen: "brotchen" blir ett litet brod, fran "brot", brod; och "madchen" blir en ung flicka. Nar vi var i tjeckien i somras talade sig min fran samma land bordiga reskamrat Katten sig varm for det lokala dimunitivbruket och pa Katrin Zytomierskas blogg laser jag att hon har borjat prata polska med sin son for att det ar mycket battre att kunna anvanda diminutiv nar man ska snacka med en bebis. Har i sydamerika fullstandigt pepprar de spraket med detsamma. Ju langre norrut man kommer desto mer frekvent blir anvandandet, som inte bara beskriver ett objekts storlek, utan aven signalerar affektion eller omhet. Uppenbara exempel ar senora - senorita (fru - froken) och chica - chiquita (tjej - liten flicka), men man kan aven saga "papelito" (den lilla papperslappen), Juanito (till sin kompis Juan) eller "solo un dollarito" (bara en liten dollar). Vid ett tillfalle blev jag och Vargen tilltalade som "chiquititos", tamligen fornedrande med dubbel diminutivandelse, i synnerhet da "chico" forutom att betyda pojke, eller "guys" i plural, aven ar motsatsen till "grande", stor ("una cerveza, por favor!" - "si, chica o grande?")... Hur som helst, fransmannen har det, italienarna har det, nederlandarna har det, till och med de gamla romarna hade det. Men vi da? Var haller det svenska diminutivet hus?

Efter lite yrande och funderande kom jag fram till att det faktiskt finns en svensk motsvarighet, bara att den ar sa tontig att den nastan aldrig anvands: -is. Ta "bebis" till exempel, troligen fran engelskans "baby". Sjalv kallades jag av naturliga skal for "grodis" nar jag var liten. Fegis, sotis, kompis och filmis ar likasa alla forminskade eller vanskapliga former. Men det svenska diminutivet faller i regel pa sitt eget loje och blev darfor aldrig nagon succe: ord som "dagis" (daghem) och "godis" (godsaker) funkar for att smabarn ar deras framsta publik, men skulle bagaren tas pa allvar om han forsokte salja smafranska under benamningen "brodisar", eller polisen om hon bad fortkoraren underteckna "pappisen"? Skulle inte tro det.

Saledes tycks vi vara domda att leva i en okreativ och fattig sprakvarld, utan sarskilt manga andelser overhuvudtaget. Men kanske skulle det anda skara sig med den rena, strikta, avskalade skandinavismen att halla pa och gulla sig med sota och kanslosamma diminutiv? En sann viking behover inga forminskningar.

hur cool man blir av en greppvanlig och hopfallbar vandringsstav i lattviktsmaterial med inbyggd ficklampa

Cusco ar staden som agerar som bas for den beromda Inka-leden (ja, det finns egentligen hur manga inkaleder som helst, att bygga vagar var liksom enda sattet att halla ihop det gigantiska indianriket som strackte sig fran Ecuador till Chile, men det ar bara en som forknippas med namnet) och ar saledes fylld till bristningsgransen av sma affarer som saljer allt fran vattenflaskor i metall och godis gjort av koka-blad till sovsackar, vandringskangor och haftiga sport-bandanas. Till och med jag, som ar raffinerat ointresserad av agande i storsta allmanhet, hamnar i nagot slags tillstand av nastan magnetiskt begar till alla smarta, praktiska och rejala prylar som lovar mig lycka och framgang.

Darfor ar alla som gar Inka-leden friluftstontar, med klader i jordfarger och framforskade material, med camelbacks och energikakor i hogsta beredskap, trots att majoriteten av den utrustning som fyra dagars vandring kraver bars i otympliga 25-kilossackar pa sandalbekladda lokalbors bojda ryggar.

Nagonstans inser man forstas det har, att man ar lite lurad eller lite klen, lite val mycket gringo i gott sallskap, och det ar en sanning precis lika obekvam som ens vandringskangor ar fotrata.
Det ar da uppenbarelsen, trosten och befriaren visar sig, i en rodharig och stereotypisk australienare, pa toppen av det 4200 meter hoga pass som utgor ledens bokstavliga hojdpunkt. Du har precis kampat dig brant och konstant uppfor en halv dag; den senaste timmen har du matt illa och haft yrsel av hoghojdsanstrangningen, och nu star du huttrande i ditt hogteknologiska understall och markesvindjacka och trycker i dig en Snickers i snalblasten och det iskalla duggregnet pa toppen, darrandes stodd pa din dekorerade vandringsstav. Men dar star ocksa Awesome Flip-Flop Guy. I shorts, en t-shirt och med plast-Havaianas pa fotterna. Skrattandes. Lattjandes med en rugby-boll.

Och du inser vad du behover och vad du inte behover. Och inte ett steg till i dina specialdesignade vandringsstrumpor kan langre vara jobbigt.