småaktigt

I forrgar lag jag for ankar hela dagen i hog feber, troligtvis inducerad av den lojligt stora mangd havsvatten som cirkulerat mina bihalor under foregaende dags lika ihardiga som oerfarna surfande i Montanitas tamligen ogastvanliga vagor. Da jag inte hade ro att sova lag jag och funderade pa allt fran lattexter och choklad till hur man skulle kunna tillverka ett stabilt bord av en surfbrada. Och sprak, ett av mina favoritamnen.

I spanskan och manga andra europeiska sprak finns den mycket trevliga substantivformen diminutiv, det vill saga att man med en andelse pa ordet ifraga erhaller betydelsen av en forminskad variant av detsamma. Pa spanska slanger man pa -ito/-ita, pa tyska -chen: "brotchen" blir ett litet brod, fran "brot", brod; och "madchen" blir en ung flicka. Nar vi var i tjeckien i somras talade sig min fran samma land bordiga reskamrat Katten sig varm for det lokala dimunitivbruket och pa Katrin Zytomierskas blogg laser jag att hon har borjat prata polska med sin son for att det ar mycket battre att kunna anvanda diminutiv nar man ska snacka med en bebis. Har i sydamerika fullstandigt pepprar de spraket med detsamma. Ju langre norrut man kommer desto mer frekvent blir anvandandet, som inte bara beskriver ett objekts storlek, utan aven signalerar affektion eller omhet. Uppenbara exempel ar senora - senorita (fru - froken) och chica - chiquita (tjej - liten flicka), men man kan aven saga "papelito" (den lilla papperslappen), Juanito (till sin kompis Juan) eller "solo un dollarito" (bara en liten dollar). Vid ett tillfalle blev jag och Vargen tilltalade som "chiquititos", tamligen fornedrande med dubbel diminutivandelse, i synnerhet da "chico" forutom att betyda pojke, eller "guys" i plural, aven ar motsatsen till "grande", stor ("una cerveza, por favor!" - "si, chica o grande?")... Hur som helst, fransmannen har det, italienarna har det, nederlandarna har det, till och med de gamla romarna hade det. Men vi da? Var haller det svenska diminutivet hus?

Efter lite yrande och funderande kom jag fram till att det faktiskt finns en svensk motsvarighet, bara att den ar sa tontig att den nastan aldrig anvands: -is. Ta "bebis" till exempel, troligen fran engelskans "baby". Sjalv kallades jag av naturliga skal for "grodis" nar jag var liten. Fegis, sotis, kompis och filmis ar likasa alla forminskade eller vanskapliga former. Men det svenska diminutivet faller i regel pa sitt eget loje och blev darfor aldrig nagon succe: ord som "dagis" (daghem) och "godis" (godsaker) funkar for att smabarn ar deras framsta publik, men skulle bagaren tas pa allvar om han forsokte salja smafranska under benamningen "brodisar", eller polisen om hon bad fortkoraren underteckna "pappisen"? Skulle inte tro det.

Saledes tycks vi vara domda att leva i en okreativ och fattig sprakvarld, utan sarskilt manga andelser overhuvudtaget. Men kanske skulle det anda skara sig med den rena, strikta, avskalade skandinavismen att halla pa och gulla sig med sota och kanslosamma diminutiv? En sann viking behover inga forminskningar.