lördag, november 06, 2010

hur cool man blir av en greppvanlig och hopfallbar vandringsstav i lattviktsmaterial med inbyggd ficklampa

Cusco ar staden som agerar som bas for den beromda Inka-leden (ja, det finns egentligen hur manga inkaleder som helst, att bygga vagar var liksom enda sattet att halla ihop det gigantiska indianriket som strackte sig fran Ecuador till Chile, men det ar bara en som forknippas med namnet) och ar saledes fylld till bristningsgransen av sma affarer som saljer allt fran vattenflaskor i metall och godis gjort av koka-blad till sovsackar, vandringskangor och haftiga sport-bandanas. Till och med jag, som ar raffinerat ointresserad av agande i storsta allmanhet, hamnar i nagot slags tillstand av nastan magnetiskt begar till alla smarta, praktiska och rejala prylar som lovar mig lycka och framgang.

Darfor ar alla som gar Inka-leden friluftstontar, med klader i jordfarger och framforskade material, med camelbacks och energikakor i hogsta beredskap, trots att majoriteten av den utrustning som fyra dagars vandring kraver bars i otympliga 25-kilossackar pa sandalbekladda lokalbors bojda ryggar.

Nagonstans inser man forstas det har, att man ar lite lurad eller lite klen, lite val mycket gringo i gott sallskap, och det ar en sanning precis lika obekvam som ens vandringskangor ar fotrata.
Det ar da uppenbarelsen, trosten och befriaren visar sig, i en rodharig och stereotypisk australienare, pa toppen av det 4200 meter hoga pass som utgor ledens bokstavliga hojdpunkt. Du har precis kampat dig brant och konstant uppfor en halv dag; den senaste timmen har du matt illa och haft yrsel av hoghojdsanstrangningen, och nu star du huttrande i ditt hogteknologiska understall och markesvindjacka och trycker i dig en Snickers i snalblasten och det iskalla duggregnet pa toppen, darrandes stodd pa din dekorerade vandringsstav. Men dar star ocksa Awesome Flip-Flop Guy. I shorts, en t-shirt och med plast-Havaianas pa fotterna. Skrattandes. Lattjandes med en rugby-boll.

Och du inser vad du behover och vad du inte behover. Och inte ett steg till i dina specialdesignade vandringsstrumpor kan langre vara jobbigt.

1 kommentar:

Tove sa...

Att läsa din blogg garanterar skratt och nöje! "att man är lite lurad eller lite klen" var det bästa denna gång.