eftersom min bitterhet i detta forum uppmuntras

Denna gang ar det dock inte bussresor och svenska folkets kinkighet som skall avhandlas, utan ett begrepp i tiden: (den utomordentligt faniga) termen "att surfa pa natet"; ett uttryck som redan nar det lanserades for vara barnaoron nagon gang pa 90-talet verkade lite tvivelaktigt, lite anstrangt avslappnat sa dar, liksom manga andra samtida foreteelser atminstone sa har i backspegeln ter sig. Vada "surfa"? Och vad var ens det har World Wide Web egentligen? Men snart hittade man nagra roliga lankar pa Torget eller Passagen, nagon aldre kusins hemsida med sjukhusgul bakgrund, lagupplosta husdjursbilder och en catchy midi-slinga, och sen var man fast i natet och svalde nya termer lika okritiskt glupskt som en vinnare av Biggest Loser hetsater chocolate chip cookies efter avslutad sasong.

Men nu, nar jag har provat pa den faktiska sporten surfing, kan jag konstatera att metaforen ifraga inte bara ar lite lojlig, utan rentav befangd, pa gransen till kriminellt opassande. Surf ar allt som internetanvandning inte ar. Surfing ar tolkning och bemastrande av oberakneliga naturkrafter, internet ar forutsagbart och anvands via av manniskan tillverkade maskiner som utfor berakningsbara operationer; surfing kraver fysisk styrka, internet kan manovreras av Stephen Hawking; surfing gor dig solbrand och smal, internet gor dig blekfet. Till och med sjalva surfrorelsen, denna sallsynta och gudalika kontroll over elementen dar du liksom glider fran klarhet till klarhet, och som jag antar ar karnan till vilken metaforen syftar, ar fundamentalt skild fran internetaktivitet, eftersom den ar analog. Att klicka sig runt bland lankar pa natet ar givetvis digitalt.

Som om inte detta vore nog, borde surfmetaforens mest beromda avkomma, konceptet "slosurfa", vara nog for att for alltid ta dod pa sin moder. "Slosurf" existerar inte som begrepp ute pa surfbradan. "Slosurfar" du IRL kommer en manshog dodsvag och dunkar ner dig i bottnen.

Om nu att leka runt pa internet maste liknas vid en sport skulle jag saga att det ar som...pensionars-boule. Man tar god tid pa sig. Man kanske forsoker traffa nagonting, eller sa kanske man bara inte har nagot battre for sig. Men allra mest haller man pa for att kompisar och potentiella bekanta hanger pa boulebanan. Sa far man hora om det har hant nagot kul sen sist. Det har det oftast inte.