Poem

Min vän Björn kom med det allra bästa förslaget: han och jag ska starta en skrivduell, där vi turas om att ge varandra litterära uppdrag att genomföra på begränsad tid. Idag fick jag det första: en A4-lång novell i andraperson, där temat är fritt men historien måste innehålla en oljemålning föreställande en svart katt. Jag blev så inspirerad att jag var tvungen att skriva ner ett alster på stört. Förstår ni i vilken klassisk berättelse vår huvudkaraktär hör hemma?

Du står med krökt rygg och blottade tänder, ditt enda kvarvarande öga uppspärrat i fasa och hot. Hur länge du stått på det viset går inte att räkna. I kanske evigheten har du stirrat på gobelängen med hästmotiv, du kan varje detalj i den mörka skog som omger riddjuren, varje dyster kråka och spetsig gren och alla de klara stjärnorna på himlen.

Men plötsligt tar du språnget ut ur tavlan. Du lämnar den dräpta hustrun kvar, nu är hon ensam, för evigt just upptäckt bakom murbruket. Du landar mjukt, men det knakar i lederna. Att få sträcka på sig! Det går nästan inte att blinka med ögat, det har torkat igen av gammal oljefärg och dagarnas långsamma tickande.

För första gången ser du rummet i 360 grader. Det är ett bibliotek. Rad efter rad efter rad med bokryggar i läder; brunt och bordeaux och så djupt mossgrönt att det nästan är svart. Vid en av hyllorna står en dammig stege som ingen beträtt på åratal. Tunga, röda sammetsdraperier hänger vid fönstren, vilka långsmala sträcker sig ända från golvhöjd, för att efter två symmetriska bågar avslutas i spetsiga valv. Utanför är det helt mörkt, det blänker i rutorna från det svaga skenet inifrån.

Du springer ut ur rummet, råkar stöta i ett tungt bord i ebenholts, på vilket en mekanisk modell av solsystemet är placerad. Du har nästan glömt bort hur man rör sig, hur lemmarna hör ihop med tanken och rummet.

Allt är Författarens fel. Ni hade det fint, du och Berättaren. Han älskade dig och hade det legat i din sorts natur att besvara sådana känslor hade du gjort det. Du var fäst vid honom. Men det räckte naturligtvis inte för Författaren, som styrde Berättaren till flaskan och med sina marionettrådar vände er mot varandra, ända till kvällen av smärta och fasa. Du minns fortfarande sveket, det kalla stålet mot ditt kindben, hur din och Berättarens samvaro därefter förvandlades till en tragisk dans i skräck och klåda.

Du ryser till vid tanken, ruskar på dig, glider skugglikt nerför den breda stentrappan som flankeras av sirliga räcken i smidesjärn. Halvvägs ner hör du en golvplanka på övervåningen knarra, vilket får dig att automatiskt och ofrivilligt stelna till, kura ihop dig. Du lyssnar, men det enda som hörs är det statiska prasslet av fallande damm och elektricitet i luften.

Branden som tog dig och Författaren som inte ens nöjde sig där. Likt en inverterad frälsare och ofrivillig hämnare lät hand dig återuppstå i sitt perversa universum, placerade dig framför fötterna på Berättaren, fick honom att lyfta yxan mot sin egen hustru. Hon hade aldrig gjort något ont. Tillsammans förevigades hon och du i slutscenen, för att senare fångas på en vägg i den gotiska, livlösa värld som sänder kalla kårar längs din ryggrad.

Du har slutat känna ilska och till och med förbittringen har lagt sig efter alla år bakom lager av linolja. Handlingen går inte att förändra. Men du klarar inte av att vara rädd längre. Därför måste du fly fiktionen, lämna diktens fängelse.

Med ryggen mot trappan tittar du upp. Det är oändligt högt i tak och ovanför den dubbelsidiga porten finns ett stort rosettfönster fullt av färgade glasskärvor. Det går inte att förneka dess skönhet. Du sänker blicken igen. En av de tunga dörrarna är uppställd i en aldrig så liten glipa, precis tillräckligt stor för att du ska kunna pressa dig igenom. I tanken tackar du en annan författare, men hoppas att hon skall lämna dig till verkligheten så fort du tagit dig ut.

Utanför faller snön i stora, tunga flingor. Det är en ny lukt som inte har funnits i din värld tidigare. Ofattbart stort och tungt vilar huset i sina tinnar och torn, fullkomligt oförmöget att följa efter dig. När du glider ut ur berättelsen lämnar du nätta och alldeles verkliga tassavtryck i snön bakom dig.