Nöd och lust

Tillåt mig att presentera veckans skrivutmaning, där jag på uppmaning av Björn skrivit på det extremt svåra temat "en barndomsskildring av ett tungt ämne på ett lättsamt sätt".


Stämningen börjar bli hög i den dunkelt upplysta lokalen. De levande ljusen ger ett skuggspel över stenvalven och sorlet stiger mot taket som pråligt pyntade fåglar övermodigt flygande mot solen. Vi blir precis severade huvudrätten, vilken visar sig bestå av någon vansinnigt obskyr stackars styckdel som kokats i dyr sprit och gud vet vad till den antagit ätlig och estetiskt motbjudande form. De löst sammanhängande fibrerna är desperat dekorerade med ärtskott och någon slags mystisk visp i en rosa nyans, och hela härligheten simmar på en spegel av brun sky.

Jag sitter vid ena änden av honnörsbordet. ”Egentligen är det ju för de allra närmaste…”, hade faster Carina, tillika brudgummens mor, konjaksångande viskat i mitt öra. ”Men jag vet att Thomas alltid tänkt på dig som en syster!” Varpå jag fick kämpa tappert för att dämpa det hysteriska fnitter som hotade att bubbla ur min kropp vid denna så uppenbart galopperande osanning.

Hur som helst. Mitt emot mig sitter brudens yngsta syster, som jag känner sympati med eftersom hon har svartfärgat stripigt hår, flackande blick och uppenbarligen önskar sig vara var som helst utom i denna pösande charad. ”Det blir bättre” lovar jag. ”Om fyra år är du myndig och kan göra vad du vill. Åka till San Fransisco! Starta ett kollektiv! Bli delfinskötare!” Men hon ser bara förskräckt ut och tackar nej till den 4cl-flaska med Absolut som jag diskret erbjuder henne under bordet. Jag suckar för mig själv och tänker att man inte kan rädda alla.

Till vänster har jag någon kollega till Thomas pappa, en bastant herre fylld av gamla erövringar, gråa tinningar och suffléartad pondus. Jag gav honom faktiskt en ärlig chans, men sedan han både kallat mig lilla gumman, yppat sina mörkblå sympatier och bekymrat lagt sin panna i veck då jag berättade att jag är vegetarian, har jag frusit ut honom, rättfärdigat av att han antagligen inte är verklig, utan någon slags i människokropp inkarnerad kliché. Han tycks inte missnöjd över saken, utan har istället förtroendefullt vänt sig till kvinnan på sin andra sida och mot henne avlöst bullrande skrattsalvor, till hennes spenslige bordsherres tydliga förtret.

Jag sköljer ner ärtskotten med rödvinet. Mums. ”Det är ju inte en allergi, vännen. Att inte äta kött är ett val som du själv gjort och som du måste ta konsekvenserna av” hade Carina sagt. Min blick far tvärsöver bordet och kolliderar tyvärr med den osköna syn som brudparet utgör. De har precis passerat den ålder då vem som helst är vacker i högtidskläder. Thomas har just avslutat sin tallrik och sneglar med lätt dimmig blick på bordsgrannens. Han ser ut som ett vattenkammat djur i bur i sin hyrda frack.  Hans brud,  Gloria – ja, hon heter det på riktigt – skrattar gällt åt någons skämt och sväller knappt kontrollerbart innanför sin blanka vita klänning. Hon har mörkt läppstift på tänderna och på sitt vinglas. Jag föreställer mig henne på en blomsteräng, där jag ska dra ner hennes tvingande dragkedja och lösa upp hennes löjliga tiarauppsättning så att hon frigjort och kolikt kan skumpa fram genom vallmo och prästkragar...

Mina funderingar avbryts av att toastmastern – en annan av dessa aldrig sinande kusiner – klingar i glaset. Han får hålla på en god stund innan sorlet tystnar. ”Ja, gott folk! Det verkar som det gick ner! Både maten och drycken, höhö!” Omedelbart blir jag fullt uppmärksam. En kyla sprider sig från huvudet och ut i lemmarna. Magen drar ihop sig i protest. Jag önskar intensivt att Sigrid var här, men det gick visst inte för sig. Naturligtvis sa ingen något, men på min inbjudan fanns ingen +1. ”Nu är det snart dags för dessert, men innan dess har vi ännu ett tal att avklara. Det är ingen mindre än lillkusinen som blivit stor och bett om ordet! Varsågod, Linda!” Pulsen dunkar i tinningarna. Jag silar kvalmig luft mellan tänderna, reser mig långsamt upp och låter ett lika falskt som brett leende spridas över mitt ansikte. Kinderna stramar i protest.

”Ja, jag är ju ingen talare… Eller, jag har i alla fall inte varit det tidigare. Men jag tänkte att det kanske är dags att ändra på den saken nu!”

Gästerna skrattar till, uttråkat och oanande.

”Så Thomas, käre kusin! Eller ska jag säga bror?  Vi har ju varit väldigt…nära varandra.”

Thomas tittar oförstående på mig med en till och med i hans liga extra fåraktig blick. Jag kan inte klandra honom.

”Låt mig förklara för dem av er som inte känner till vår historia. Min far gick bort strax efter att jag föddes, och min mor led av svåra depressioner som eskalerade till den grad att hon inte längre kunde ta hand om mig. Så när jag var elva flyttade jag hem till faster Carina och Tord som förbarmade sig över mig till dess att jag började gymnasiet. Jag är dem mycket tacksam. Även om jag så här i efterhand hade önskat mig ett  mindre… arktiskt hem. Ja, ni känner ju alla Carina och Tord!”

Folk skruvar obekvämt på sig på sina stolar, utom en överförfriskad farbror i salens ena hörn som slår sig på knät och halvhögt ropar ”Ja, för fan, vilka lirare!” Carina gestikulerar vilt till toastmatern, som rådvillt spärrar upp ögonen tillbaka och nervöst bläddrar i sina papper.

”Skämt åsido. Jag hade ju Thomas också. Och han hade mig. Även om han är 13 år äldre. Somliga av oss flyttar hemifrån när vi är sexton, andra bor hemma tills de är tjugosex! Ja men varför flytta när man kan äta mammas köttbullar och bo i Vasastan, eller hur Thomas?”

Nu hakar flera i publiken på och gnäggar hyenalikt. Jag fortsätter när de tystnat.

”Hur som helst tycker jag att det är hemskt kul att du äntligen hittat någon. Någon i din egen ålder dessutom! Jag var lite orolig där ett tag, på den tiden då du smög in till mig om nätterna.”

På videokamerans display hos fotografen, som av någon anledning inte har vett att sluta filma, syns antagligen en pixlig version av en knappt 160 centimeter lång ung kvinna  med vek haka och ljusa ögon, men gudarna ska veta att jag själv känner mig som Gandalf när han lyfter sin stav mot Balrogen och ropar ”YOU SHALL NOT PASS!”. Det är något som livet gör med en. Begravningar, överlevna okontrollerade fyllor, primalskrik från hustak och att springa så fort man kan. Att eftergråtssova med någon som håller om en fast man har berättat allt. Att ta del av hennes kropp. Att tegelsten för tegelsten bygga upp ett nytt liv. Allt det där bildar en hård kärna att hålla fast vid.  Mitt nyss pickande fågelhjärta har blivit en oxes pumpande dito. Min röst, som aldrig ens brukar höras i en stimmig bar, dånar fram sitt budskap. Föreställer jag mig.

”Ja, ni är ju lite till åren, så det blir väl inget med det här att ta varandras oskulder på bröllopsnatten. Men det gör ju ingenting, eftersom du redan tagit min. I min nöd och din lust. Best fucking wishes, pedofil-Thomas, hälsar Linda elva år!”

Toastmastern svettas ymnigt. Glorias uppspärade ögon svämmar över helt tyst och hon rycker i överdelen av sin axelbandslösa klänning för att hindra brösten att trilla ut. Carina har rest sig upp med ett uttryck i ansiktet som mycket väl skulle kunna vara det sista man ser innan man möter sitt öde.  Thomas vattniga blick möter tallrikens dito lämningar. Jag lyfter upp min fåniga lilla kuvertväska och plockar med mig en nyöppnad Cabernet Sauvignon från bordet. En sekund bevittnar jag den tysta, blickstilla förödelsen, som från en höjd. Det är overkligt. När stormen så bryter ut och rösterna expolderar som fyrverkerier över salen  vänder jag mig om och går därifrån. Lager efter lager faller av mig, jag bryter igenom skalet. Gips faller till golvet och krossas. Kvar finns bara den blanka, skinande kärnan.