växelverkan

Ibland händer det att man förstår sig själv först genom andras människors uttalande. Det är så fullklottrat och djungellikt överväxt att vara inuti. Man får ingen överblick. Då kan utomstående ögon se en tydligare.

"Det är väl inte din grej att vara sval", kommenterade Bushdave för ett par inlägg sedan. "Du känner väl alltid stora känslor?" undrade Gärningsmannen på samma tema någon gång i våras när jag nyfärdad och med feberblanka ögon orerade lyriskt kring vad ljuva cykelturer i maj gör med ens själsliv. Under en av alla temarinerade kvällar på ämnet hur ska man egentligen hantera sitt liv och varför kan jag inte sluta ställa mig den frågan? i discokollektivet i vintras, sa Sally enkelt "men det är ju din grej att alltid längta någon annanstans, det är en del av din personlighet". Och nu när jag väl flyttat till Stockholm skrev Joejo under en jobbrelaterad debreifsession på gtalk "Är det inte bara Gro som tycker att det är jobbigt att inte ha fullt upp från första veckan? Vanliga människor skulle nog tycka att det var helt normalt".

Och så har vi kloka Charlotta i mitt första kollektiv, som våren 2008 under en diskussion om den här Vargen som jag då höll på att inleda någonting med, sa "du är ju en sån där förhållandeperson". Jag trodde inte mina öron. Jag skrattade. Jag protesterade. Jag? Jag som är en av de mest oberoende människorna jag vet. Jag som jämt tagit beslut om långresor och flyttar och framtidsplaner helt utan hänsyn till min aktuella relation. För ja, i modern tid har det ju i och för sig alltid funnits en relation. Men ändå. Ren slump. Ren tur. Bra killar.

Nu har jag inlett mitt första distansförhållande och jag trodde det var lugnt, eftersom vi ändå har fullt upp på varsitt håll, har umgåtts måttligt när vi bott i samma stad och aldrig ens velat bo ihop. Nu håller alla jävlar plötsligt  handen på stan. Nu är veckan ett enda långt andetag. Nu känns min vardag fullkomligt meningslös när den är helt oavhängig någon annans. Nu vaknar jag varje morgon och tänker "fem dagar kvar". Fyra dagar. Tre.

sluta anta att jag är en turingmaskin

Jag slängs runt i tunnelbanevagnen av en ovanligt hetsig förare, medan en medresenär med säte lugnt sitter och läser något på sin nook. Det verkar praktiskt, så mycket text i en så liten pryl. Och så mycket skönare för ögonen med en sådan där matt skärm istället för en blank padda. Men ni ska veta att vad de än säger, så är en läsplatta inte alls som en bok.

Jag påstår inte att det ena är bättre eller sämre än det andra, bara att det är en förenkling av bibliska mått att jämställa dem. Har ni varit inne i ett bibliotek? Vet ni hur det doftar där inne? Inte plast, inte bränt, inte elektriskt. En bok och en läsplatta luktar olika. De känns fundamentalt annorlunda i händerna och de hanteras med olika typer av interaktion. Upplevelsen av avancemang och översikt är helt väsensskilda mellan de bägge plattformarna. De känns inte likadana att bära runt på och att bli slagen i huvudet med. De brinner olika bra. De går sönder på olika sätt. I en bok kan man lämna tåravtryck, hundöron, understrykningar, chokladfläckar och anteckningar i marginalen. Man kan signera den och skriva en hälsning i den och rycka ut en särskild sida. Man kan ha den för att jämna ut benens längd hos ett gingligt bord och man kan inte stoppa in mer information än kanske 1000 sidor för då blir den för tung.

De är bägge verktyg för att förmedla ett visst begränsat innehåll skapat av de förenklade, artificiella symboler som kallas skriftspråk. Men en bok faller upp där den har blivit läst som mest. Den berättar en annan historia.

Att jämställa en bok och en läsplatta är en förolämpning mot människan som organism. Det är att reducera oss till en dator, till en kognitiv symbolhanterare som endast mottar väldefinierad indata, manipulerar den efter en regelbok och producerar utdata, utan att ta hänsyn till kontext och miljö. Denna metafor är hemskt, hemskt förlegad inom kognitionsvetenskapen.

Vi är fysiska varelser i lika hög utsträckning som vi är kognitiva. Dessa två kvaliteter är kärleksfullt och oskiljaktigt ihopslingrade. Vi älskar det fysiska, och jag tror att vi längtar efter det i en värld där vi allt mer reduceras till hjärnor i konservburkar. Tycker du att vi är besatta av mat och sex? De är de enda fysiska begär vi tillåts ha kvar.

dead shopping malls rise like mountains beyond mountains

Jag var i Dalsland i helgen. Gjorde allt det där man gör på landet ni vet. Andades, eldade, hejade på okända människor, hade semireligiösa upplevelser under stjärnorna, bröt Vargens fot(?). Det är lite svårt för staden att tävla i den klassen. Men det finns saker som man kan hålla i handen så här års här också.

• Gröna Lunds berg-och dalbanor som gåtfullt kurar bortom vattnet i väntan på nästa sommar
• Den knarkigt orangea plexiglasväggen vid Fotografiska som får utsikten att se ut som sol på andra sidan
• Artificiellt upplysta guldkorridorer som luktar sött av förmultelse sent på kvällen vid Hellasgården
• Trafikljuset i tre riktningar som lyser på löven så det ser ut som ett symmetriskt konstverk
• Valparaisolängtande, overkligt branta trappor i sluttningen upp till mitt hus i Nacka
• Tedränkta True Blood-marathon vid Medborgarplatsen
• Den lavendelfärgade himlen som smyger iväg långt, långt ovanför Sveavägen vid jobbdagens slut

pocket symphonies for lonesome subway cars

Människorna är så väldigt, väldigt snygga här. Så rätt. Som ett glossigt magasin i fyra dimensioner vandrar de genom perronger, gallerior och caféer. Till och med tanterna och farbröderna är stiliga. Till och med de små barnen är stylade. De har hårprodukter och coola skor och kläder som faller rätt.

SL-kortet känns som en VIP-biljett. Hela världen har man tillgång till. Kortet är lika blått som staden. Det är sant, allt är faktiskt möjligt här. Om man är rik eller begåvad eller har ett driv som inte bryts ner av lysrörsskakandet från tunnelbanevagnarna som aldrig slutar gå.

färdkompis att ha i fickan dessa dagar:  pocket symphonies for lonesome subway cars

Alla pratar om boende. Jag har redan prövat två olika. Jag har träffat tunnelbaneartister och tiggande tanter och kundvagnsfarbröder och balter med sår i ansiktet. Men det är ingen som har kontanter att ge dem.

Eftersom jag egentligen inte tror att det finns några andra platser än den jag befinner mig på, saknar jag inte Linköping alls. Linköping har slutat finnas. Så det känns lite som om Vargen har dött, istället för att vi bara bor i olika städer. Ibland känner jag mig så ensam att jag mår illa.

Vartannat steg är fullt av förväntan och vartannat av rädsla. Jag springer mycket, i mörkret, tämjer långsamt det här envisa vilddjuret till plats, brottar ner den, tvingar den att bli min. Stockholm är ingenting man får. Man måste ta sig an den här staden med rak rygg, stadig blick och hårt smattrande klackar. Tvekar man fastnar man i spärrarna. Och då kan man inte skylla på någon annan än sig själv (säger SL).