pocket symphonies for lonesome subway cars

Människorna är så väldigt, väldigt snygga här. Så rätt. Som ett glossigt magasin i fyra dimensioner vandrar de genom perronger, gallerior och caféer. Till och med tanterna och farbröderna är stiliga. Till och med de små barnen är stylade. De har hårprodukter och coola skor och kläder som faller rätt.

SL-kortet känns som en VIP-biljett. Hela världen har man tillgång till. Kortet är lika blått som staden. Det är sant, allt är faktiskt möjligt här. Om man är rik eller begåvad eller har ett driv som inte bryts ner av lysrörsskakandet från tunnelbanevagnarna som aldrig slutar gå.

färdkompis att ha i fickan dessa dagar:  pocket symphonies for lonesome subway cars

Alla pratar om boende. Jag har redan prövat två olika. Jag har träffat tunnelbaneartister och tiggande tanter och kundvagnsfarbröder och balter med sår i ansiktet. Men det är ingen som har kontanter att ge dem.

Eftersom jag egentligen inte tror att det finns några andra platser än den jag befinner mig på, saknar jag inte Linköping alls. Linköping har slutat finnas. Så det känns lite som om Vargen har dött, istället för att vi bara bor i olika städer. Ibland känner jag mig så ensam att jag mår illa.

Vartannat steg är fullt av förväntan och vartannat av rädsla. Jag springer mycket, i mörkret, tämjer långsamt det här envisa vilddjuret till plats, brottar ner den, tvingar den att bli min. Stockholm är ingenting man får. Man måste ta sig an den här staden med rak rygg, stadig blick och hårt smattrande klackar. Tvekar man fastnar man i spärrarna. Och då kan man inte skylla på någon annan än sig själv (säger SL).